DCIM100GOPRORegnskogen är långt ifrån räddad och hoten mot ursprungsfolken liknar den krigföring som fördes mot de nordamerikanska ursprungfolken av kolonisterna. Det menar Jordens Vänners regnskogskoordinator Bosse Johansson.

Han berättar också hur den brasilianska delstaten Rondonia gick från att vara en tropisk regnskog till en gigantisk boskapsranch på ett tiotal år. Är detta Amazonas öde och framtid?

Text & foto: Bosse Johansson

Om man åker riksväg 364 söderut från Porto Velho, huvudstaden i delstaten Rondonia, till Uru-eu-wau-wau reservatet, en sträcka på cirka 500 km, så passerar man mil efter mil av betesmarker och boskap. Drygt halva delstaten (ca en fjärdedel av Sveriges yta) har avskogats under de sista årtiondena. Det går 11 miljoner kor på 1.6 miljoner invånare.

Idag är det ont om tillgänglig mark och ursprungsfolkens territorier, liksom naturskyddade områden, ifrågasätts. I praktiken innebär detta att man helt enkelt minskar arealen skyddad mark, vilket redan drabbat delstatliga naturskyddsområden. Nationalparker står däremot under federalt beskydd och att minska arealen där kräver en lagändring, en sådan ligger dock redan som förslag i den brasilianska kongressen.

Leo Cruz arbetar sedan många år på Kanindé, Jordens Vänners samarbetsorganisation i Brasilien, och förklarar hur ”utvecklingen” går till:

Det börjar med att en väg dras fram eller att en redan befintlig väg asfalteras. När vägen är asfalterad så börjar invasionerna. Tillvägagångssättet är följande. Först kommer ljusskygga mäklarfirmor som styckar upp och ”legaliserar” markområden. Sedan betalar ranchägare eller företag jordlösa bönder att odla upp marken genom svedjebruk. Man bränner ner skogen helt enkelt.

Med sitt politiska inflytande ser man sedan till att ingen infrastruktur tillförs, ingen el, inga skolor, ingen hälsovård, inga transporter tills småbrukarna ger upp och de stora intressenterna kan överta marken billigt. Då är skogen borta och området förvandlas till betesmark. Och först nu använder man sitt politiska inflytande för att skapa infrastruktur, skogen avverkas ytterligare, boskapsrancher breder ut sig och ”civilisationen” har ryckt närmare de skyddade områdena. Det är så det går till.

Och det var så det gick till när delstaten Rondonia avskogades på några årtionden och fronten flyttar sig vidare norrut över gränsen till delstaten Amazonas på jakt efter skog för avverkning och landområden för boskap och sojaodling.

 

Behov av mark ökar trycket mot reservatens gränser 

Ursprungsfolken kläms mellan en expansiv tillväxtpolitik med stora infrastrukturprojekt som väg-och dammbyggen å ena sidan, och jordhunger å andra sidan. Utvecklingen i delstaten Rondonia från en avlägsen väglös landsända till en avskogad boskapsranch med växande inslag av sojaodlingar, har gjort att tillgänglig mark utanför ursprungsfolkens reservat och naturskyddsområden är en bristvara. Det betyder dels att koloniseringsfronten förflyttar sig norrut, och att krav reses i den politiska debatten för att minska de skyddade territorierna.

Man får ofta höra följande argument från de jordhungriga. ”Muita terra para pouco Indio”- mycket land åt få indianer-vilket i klarspråk betyder att man anser att reservaten är för stora för de få invånarna. Detta argument hörs dock aldrig avseende storgodsägare och företag och deras enorma jordinnehav. Argumentet är reserverat för ursprungsbefolkningarna.

Med tanke på den genomkorrupta politikermaffian som styr delstaten, (i december 2012 fängslades borgmästaren och 19 av hans närmaste för förskingring av ca 1.5 miljarder i svenska kronor), och att de ekonomiska intressen som traktar efter marken betalar kampanjkassorna, så är framtiden osäker för Uru-eu wau wau och de andra ursprungsfolken i regionen.

En annan del av problematiken är att det federala organ, FUNAI, som ska garantera ursprungsfolkens säkerhet och utveckling inte fungerar på grund av inkompetens, korruption och brist på resurser. Hur ska Uru-eu-wau-wau kunna skydda sitt reservat på 1.800.000 ha (Värmlands storlek) med 350 invånare, inräknat barn och äldre, mot de ständigt återkommande illegala invasionerna? Mot beväpnade band av timmerhuggare och underbetalda jordlösa, inhyrda av lokala sågverksägare med politiska förankringar i ryggen?

En oviss framtid för ursprungsfolken

Det är ingen överdrift att påstå att den sociala miljörörelsen är inne i ett defensivt skede av motstånd mot övergreppen på naturskydd och mänskliga rättigheter. Det handlar inte bara om ursprungsbefolkningarna, utan om småbönder och jordlösa av olika ursprung som står i vägen för den utveckling tillväxten kräver. Det finns en politisk allians i den brasilianska kongressen formerad i avsikt att angripa ursprungsbefolkningarnas konstitutionella rättigheter, minska reservaten, och förhindra tillkomsten av nya skyddsområden.

Under 2012 genomförde kongressen stora förändringar i skogslagstiftningen (Código Florestal), i akt och mening att öppna upp för en ny våg av exploatering av naturresurserna, vilket ökar hotet mot ursprungsfolkens territorier och naturskyddsområden.

I Brasilien kommer inga miljömål att uppnås med den nuvarande politiken annat än genom vilseledande statistik, som på så många andra håll i världen, och för den som har ögon att se återupprepas de nordamerikanska ursprungsbefolkningarnas tragiska historia just nu i Amazonas.

Jordhunger, nya mineralfyndigheter, stigande priser på soja och tropiskt timmer, en jordreform som aldrig blir av, den ekonomiska tillväxtpolitiken (PAC), korruptionen på alla nivåer och federala instanser oförmögna att fylla sin uppgift är faktorer som talar för att exploateringen av Amazonas fortsätter, och därmed avverkningarna. Sist men inte minst straffriheten för begångna miljöbrott och brott mot mänskliga rättigheter. 

I regionen finns ännu okontaktade folkspillror. De kallas ibland för ”povos livres”, fria folk, en frihet som består i att hålla sig undan från omvärlden.

Det sista kapitlet skrivs i mänsklighetens gemensamma utvecklingshistoria, med mindre än vi tror att dessa överlevare ska komma undan det vår epok kallar utveckling

_DSC0007 (800x531)Vem vet, vi kanske beslutar oss för att spara några grupper att studera på avstånd genom vårt elektroniska öga, för att betrakta som ett historiskt skede som utvecklingen rått bot på, då vi numera lever i den bästa av världar. Ett digitalt Skansen kanske, för att sitta ner med barnen för att besöka en regnig söndagseftermiddag.

 

Text: Bosse Johansson, Jordens Vänners regnskogskoordinator

 

Artikeln publicerades först i Miljötidningen nr 4, 2013