Maria ElfvingDet ultimata äventyret: Att leta efter okontaktade ursprungsfolk på sin födelsedag i djupaste Amazonas.

Regnet öser ner, det smattrar på presenningen som skyddar mig mot regnet där jag sovit i min hängmatta. Solen har precis gått upp och jag tittar nyvaket mot den tropiska djungeln där vi valt att tillbringa natten. Det kom ingen jaguar denna natt heller, vilken tur! I samma stund som jag tänker den tanken hör jag hur några bin surrar utanför min hängmatta. Det är inte vilken dag som helst, idag är det min födelsedag!

Jag och fyra andra personer från Kanindé är i ett starkt naturskyddat område och letar efter spår av okontaktade ursprungsfolk. Den brasilianska konstitutionen (artikel 231) erkänner ursprungsfolkens rätt att få sina traditionella landområden skyddade genom skapandet av ett territorium. Att skapa ett territorium ger också starkt skydd mot avverkning och utvinning av naturresurser i det landområde de bebor. Det vittnas om att denna region bebos av okontaktade ursprungsfolk, men vi vet inte säkert. Om vi kan bevisa att de bebor området skulle Kanindé kunna bidra till skapandet av ett skyddat ursprungsfolk-territorium.

Vi har varit ute i fyra dagar och jag har rejält med träningsvärk i mina ben. Vi har gått 7- 8 km varje dag med tunga ryggsäckar i svår terräng. Det har varit 35 grader varmt och 90% luftfuktighet varje dag. Vi har ingen satellit-telefon, inget internet och ingen el. Med andra ord har vi ingen möjlighet att kontakta omvärlden om något skulle hända.

Innan vi kom fram till den plats vi övernattade på fann en av mina medvandrare Awip Uru-eu-wau-wau, (från Uru-eu-wau-wau-folket som bor i södra Rondônia) en livsfarlig orm och tidigare på dagen räddade han mig från att ramla mot en palm med sylvassa taggar. Dag två varnade han mig från att komma för nära ett getingbo som fanns i ett träd precis ovanför mig. Jag håller mig nära Awip och försöker undvika att påminna mig om hur tunga mina ben känns efter att ha gått i den svåra terrängen. Det är många rötter att kliva över och berget vi besteg igår var en riktig utmaning.

Min kollega Odair ropar att kaffet är klart, han berättar raskt att han drömt otäcka drömmar och att han är orolig över sin unga fru som är ensam hemma. Jag tittar mig omkring och tänker att han nog har rätt, här ”löper vi ju inga risker”… En rödmyra hinner bita mig ett flertal gånger innan jag tagit på mig mina kängor. Odairs kaffe är sötat med ca 3 dl socker och frukosten består av söta kex. Jag önskar för mig själv att jag kunde dricka en espresso och äta en rejäl frukost.

Dagen till ära ska jag och Leonardo stanna vid vår övernattningsplats och de andra ska gå en runda längst en biflod som ligger några kilometer längre bort. Efter frukosten tar jag mig ner till den närliggande bifloden med kritvit sand och börjar tvätta mina kläder med förhoppningen att alla bin ska sluta följa efter mig om jag inte luktar svett. Jag badar i bifloden och får sällskap av hundratals vackra fjärilar och massor av småfiskar av olika sorter. Vid lunchtid har jag med solens hjälp äntligen lyckats torka mina kläder utan att hänga dem över elden, vilken lycka!

När Awip, Odair och Bruno är tillbaka följer jag med ner till floden när Awip tänker fiska med en pilbåge han spontant tillverkat på mindre än 15 minuter. Han tittar på mig och säger: ”visste du att djungeln är vårt apotek och vår mataffär? Det är bara ni vita som behöver köpa livsmedel och mediciner”. Tyvärr hade Awip ingen fiskelycka, han tittade bittert på mig och sa: ”jag ska prova igen när mörkret lagt sig, då sover fiskarna och det är lättare att fånga dem”. Så sant som det var sagt kunde han fånga 8 fina fiskar efter att mörkret lagt sig och vi åt fisk till middag.

Dagen därpå ger vi oss av från vår övernattningsplats och Leonardo säger efter ca 2 timmars vandring till mig ”ett träd är inte bara en del av ett ekosystem, var tredje meter av ett träd är ett eget ekosystem”. Jag stannar till, genomblöt och trött tar jag mig en paranöt och en energirik godis från min ficka. Jag tittar mig omkring, den artrikedom som omringar mig är fantastisk. En svart-blå fjäril med vingar stora som mina handflator flyger förbi. Jag svarar ”Jag känner mig också som ett eget ekosystem just nu”.

Vi fann aldrig några spår av de okontaktade ursprungsfolket som tros leva i området. De är svåra att hitta eftersom de lever som nomader och kan ha blivit ivägskrämda från detta område. Som tur var fick jag mig en oförglömlig födelsedag och många fina minnen från djupaste djungeln.

Artikeln skriven av Maria Elfving, först publicerade i Miljötidningen nr. 1 2014.

Om Maria och hennes praktik
Under 3 månader hösten 2013 var Maria praktikant på Kanindé, Jordens Vänners partnerorganisation i Södra Amazonas, Brasilien. Under tiden som praktikant följde hon Kanindés arbete med att stärka ursprungsfolkens rättigheter och miljöskyddet av deras territorier. Tidigare har Maria arbetat som projektledare för Studieförbundet Vuxenskolan i Umeå och som frilanskonsult i hållbar utveckling både i Sverige och utomlands.  Maria vet inte exakt vad nästa steg blir, men att forska om miljöskydd och ursprungsfolk är en dröm för framtiden.

Vill du också praktisera hos Jordens Vänners samarbetspartners?
Vi söker nu dig mellan 20-30 år som är intresserad av miljö och internationella frågor till Jordens Vänners praktikantprogram. Jordens Vänners partnerorganisationer Altropico i Ecuador och Kanindé i Brasilien kommer att ta emot totalt 4 praktikanter till hösten med beräknad utresa i augusti eller september.

Praktiken ger dig ett unikt tillfälle att bo och arbeta i ett annat land med frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, solidaritet, demokrati, jämlikhet samt med folkbildning. Båda organisationerna arbetar med skyddandet av regnskog och med mänskliga rättigheter. Under praktiken kommer du att arbeta med olika projekt inom utbildning och organisationsfrågor samt med dokumentation av Altropicos och Kanindés verksamhet i text och bild. Läs mer.