Artikeln publicerades först i Miljötidningen nr. 2 2014.

Ursprungsbefolkningarnas ställning i Brasilien idag är mångbottnad. Tillkämpade rättigheter hotas på nytt och mycket står på spel. Miljötidningen har pratat med Patricia Lorenzoni, som forskar på identitet och markkonflikter i Brasilien.

MT_2_14-15_Inervju Patricia bild 1Foto Johan WingborgFör 30 år sedan var de juridiskt sett omöjligt att vara både índio och brasilianare. Att omfamna sin identitet som índio innebar att man omyndigförklarades och tvingades avsäga sig sitt medbogarskap. I dag kan man omfamna båda dessa identiteter samtidigt och ursprungsbefolkningen har tillkämpat sig en rad rättigheter, bland annat när det gäller tillgång på land. Samtidigt hotas flera av dessa rättigheter av stordriftsintressen, som i valet 2010 fick en allt starkare representation i kongressen.

– Att vara índio i dagens Brasilien innebär att leva i ett mycket kritiskt historiskt ögonblick, säger Patricia Lorenzoni.

Att tillhöra ursprungsbefolkningen innebär också att många gånger tvingas in i en stereotyp. "Índios" uppfattas i regel som en homogen grupp, trots att det talas över hundra språk i Brasilien.

– Det finns grupper som koloniserades på 1700-talet och andra som kämpar för att undfly kolonisering i detta nu. Att definieras som índio innebär att man på samma gång är ett objekt för en ofta mycket hård och skamlös rasism - samtidigt som man är något slags pittoresk nationalsymbol, säger Patricia Lorenzoni.

Samtidigt har det blivit mer acceptera i samhället i stort att vara índio, vilket lett till att vuxna barn till lantarbetare som för årtionden sen slutat kalla sig för índios tagit tillbaka sin identitet. Många gånger är det grupper som förlorat sina språk, men som har bevarat familje- och klanstrukturer och en berättelse om ett kollektivt ursprung.

– Detta är något som pågått i decennier. Det är framförallt människor på landsbygden, men även i städerna, som gör det. Folkgrupper som sedan länge ansetts "utdöda" kommer tillbaka. Att man en gång slutade kalla sig pataxó eller baré, för att nämna två exempel, var resultat av ett aggressivt assimilationsprojekt från det koloniala samhället, säger Patricia Lorenzoni.

Går det att säga något om varför många väljer att ta tillbaka identiteten som índio?
– Varje sådan här historia rymmer mängder av faktorer, men något man kanske kan säga är att folk gör detta för att de kan. För att det inte längre finns ett entydigt projekt att "civilisera"och att man därför har ett utrymme att agera även som indígena.
– I flera av de historier jag känner till när människor på detta vis tar tillbaka en etnisk identitet finns också en koppling till markkonflikter. Vi ser storgodsägare invadera mark hela tiden. Kan man visa att man är índio har man ett betydligt starkare juridiskt skydd för sin mark än om man bara är fattig bosättare utan ägarbevis. Återtagandet av en etnisk identitet kan inte reduceras till kampen för mark, men ofta är det del iden.

Hur viktigt är etnisk identitet i markkonflikterna?
– Indigena folks mark är skyddad enligt konstitutionen och liknande skydd finns för grupper som definieras som "traditionella", däribland samhällen som byggdes av förrymda slavar under slaveriets epok. Det blir därför väldigt viktigt för grupper som har någon sådan historia att få formellt erkännande. Men det är inte alltid självklart vad man betonar i denna historia, eftersom människor blandades i de koloniala projektens turbulens. Olika indigena folk slöt sig samman i försök att undgå kolonisering, medan andra tvingades samman i koloniala byar för att civiliseras. Indigena folk och förrymda slavar med afrikanskt ursprung bildade nya samhällen.

Ättlingarna till dessa människor kan idag använda konstitutionen för att skydda sin mark från stordriftsaktörerna. Storbruksägare har därför ett intresse att ifrågasätta att de verkligen är "äkta" índios. Sådana ifrågasättanden görs utifrån stereotypa och essensialiserande föreställningar om vad en índio är.

Det finns markkonflikter, till exempel när det gäller folket Xavante, där fattiga arbetare är i konflikt med ursprungsbefolkningar. Kan du berätta lite om det?
– En betydande del av jorden har inte regulariserats – det finns inga ägarbevis. Därför skiljer man i Brasilien på ägare (proprietário) och besättare (posseiro). De senare saknar papper, men kan genomgå en process för att få sin mark omvandlad till formell egendom. Det kostar, men inte marknadspris

– Storgodsägare, fazendeiros, agerar ofta som lokala småpåvar som lovar fattiga människor jord och försörjningsmöjligheter. De ordnar med transporter, hjälper människor att etablera sig och placerar dem i tacksamhetsskuld. Dessa storbrukare använder fattiga lantarbetare som ett slags koloniala förtrupper. Man måste komma ihåg att det handlar om väldigt fattiga och glesbefolkade områden i inlandet. Genom att hjälpa fattiga bosättare att etablera sig skapar man "facts on the ground". Samtidigt etablerar man också sig själv i samma område och bygger ett gods.

När konflikterna uppstår med den befolkning som redan fanns där (men vars närvaro dessa storjordbrukare vanligtvis kategoriskt förnekar) så involveras även alla dessa fattiga småbrukare i konflikten. Även om lagen säger att människor ska köras bort kommer det – om bosättarprocessen fått pågå länge nog – inte bara att handla om att driva bort en fazendeiro och hans gods, utan också om att upplösa hela samhällen. Och hur gör man det politiskt?

Storgodsägarna framställer det som att de är på de fattiga arbetarnas sida?
– Ja, Fazendeiros framstår som de fattigas beskyddare mot en ond stat som vill driva bort dem från deras land, för att någon antropolog sagt att det fanns índios där tidigare. Det är i alla fall så det brukar framställas i media.

På så sätt skapas en falsk motsättning eftersom det naturligtvis är fazendeiron som är problemet – inte den fattige lantarbetaren eller índion. Brasilien är stort och glesbefolkat. Här finns plats för alla. Det som utarmar både jorden och människorna – índios och icke-índios – är de stora latifundierna och deras monokulturer; soja, sockerrör, eukalyptus, eller enorma betesmarker som breder ut sig.

Ofta är konflikterna våldsamma historier. Den som opponerar sig mot storgodsägarna gör det med risk för sitt eget liv, oavsett om man är en småjordbrukande bosättare eller om man är xavante eller guarani-kaiowa. Mordfrekvensen i områden där det pågår sådana här konflikter är mycket hög. Och dessa fazendeiros är en grupp som har en mycket stark ställning i kongressen. Det har de alltid haft, men i synnerhet efter valet 2010.

Presentation Patricia Lorenzon:
Patricia Lorenzoni, Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Just nu forskare hon om índions roll i idén om nationen och om relationen mellan folk, nation och territorium i dagens Brasilien.

Text: Maria Adervall Berglund
Foto: Johan Wingborg

Läs mer om Jordens Vänners samarbetspartner Kanindés arbete för att skydda regnskogen och ursprungsfolkens rättigheter.