Inlägg från praktikantbloggen
Middag vid floden Kalle JanssonVi gör vår praktik i delstaten Rondonia, en i princip undangömd del av Brasilien. Vi är långt från kristusstatyn och sambaskolorna i Rio de Janeiro, och paradisstränder med kristallklart vatten längs nordöstra kusten. Inte många kommer hit om de inte har något ärende här.

Vårt hem de här tre månaderna är regionhuvudstaden Porto Velho. När jag inför vår praktik här gjorde en googlesökning på staden hittade jag följande turistinformation hos reseguideföretaget Lonely Planet:

-Sevärdheter: den gamla numer nedlagda järnvägen Madeira-Mamoré som byggdes i början av 1900-talet. Det är ett igenväxt spår nere vid hamnen, ett gammalt lok och tre lagerbyggnader (den typiska souveniren som säljs här är annars en avbild av tre gamla vattentorn som står inne i staden).

Nöjen: en biograf och någon bar som heter Emporium.

Resten av informationen handlar om olika researrangörer och transportföretag - det vill säga hur man tar sig härifrån. Inte så mycket kul, med andra ord.

Porto Velho är inte en enkel plats, husfasaderna slitna, det är skräpigt, och gatorna är trasiga och allt annat än tillgänglighetsanpassade. Det är dåligt upplyst om kvällarna. Staden känns inte byggd för livsnjutande - att människor ska ha fritid, hänga ute, annat än om de ska konsumera. Det är en massa kommers och handel överallt. Det är lite svårt att göra saker om man inte har bil - alla bad ligger utanför staden. Den poolen vi hittade inne i staden krävde en läkarkoll först (som hade gått hem för dagen när Kalle och jag kom dit).

Men nu har vi, till skillnad från Lonely Planet, ändå hittat en hel del grymma platser här. Som att sitta på en bar nere vid floden och se på solnedgången, flodbåtarna som åker förbi och (om man har tur) en och annan floddelfin. Som att hänga i ett grymt kulturkollektiv, trilla in på en rockbar med livemusik och upptäcka en gata som om kvällarna förvandlas till ett livligt promenad- och joggingstråk. Och det är kanske lite det som är charmen här. Man måste verkligen lära känna Porto Velho och dess invånare för att hitta till det som är fint. Som när Kalle och jag trillade in på en liten kvartersbar, ett hål i väggen, där ett gäng gubbar satt och drack öl och spelade dragspel och trummade gamla forrós och den traditionella "Besame mucho". Först undrade de vilka vi gringos egentligen var, men för varje låt blev vi lite mera bekanta och till slut ville de typ inte att vi skulle gå hem fastän de själva först varnat oss för att hänga kvar i området efter att mörkret lagt sig. Så fin stund, så fina människor, så mycket hjärta.

Annan information som går att hitta om Porto Velho är just att det är en av Brasiliens farligaste städer. När vi kom varnades vi för att gå ut ensamma sent på kvällen och folk sa att det var farligt att ta ut pengar. Ett tag undrade jag, med min äventyrliga men samtidigt något neurotiska läggning - hur kan Jordens Vänner skicka oss till en sån här plats?

Men jag har i princip aldrig känt mig otrygg här. Under våra två månader har ingen av oss råkat ut för någonting trots att vi gått ute sent och trots att det lyser gringos (i Brasilien kallas alla utlänningar inte bara amerikaner för gringos) om oss.

Så jag skriver väl det här inlägget för att nyansera bilden av Porto Velho något. Det är en ful och ocharmig stad som inte omfamnar en direkt, men som växer på en och överraskar om man bara ger den lite tid.

Text: Anna Sjögren