Inlägg från praktikantbloggen
Mandei, Puré och Aruká i skogenVi är tillbaka i Porto Velho efter vårt andra besök hos Juma, ett ursprungsfolk som bor längs floden Açuá, inne i regnskogen i delstaten Amazonas. I den lilla byn bor 80-årige Aruká och hans tre döttrar Mandei, Maitá och Mborehá (alla i trettioårsåldern) med sina familjer. De är de enda som idag finns kvar av folket Juma.

Deras historia har mycket gemensamt med historien för många andra ursprungsfolk i Brasilien och resten av världen. Under 1800-talet och början av 1900-talet kom företag och enskilda människor till Amazonas för att försöka utvinna regnskogens naturresurser, råvaror som gummi, guld, diamanter och värdefullt trä. De kom också att uppmuntras av den brasilianska staten, som erbjöd billig mark i området. Men i regnskogen bodde redan folk som Juma, som på den här tiden uppskattas ha varit flera tusen. Mötet med "os brancos" (de vita) skulle leda till omfattande massakrer av Jumafolket samt spridningar av sjukdomar som de inte hade något försvar mot.

Aruká Juma pratar inte så mycket. Men när vi filmade inne i skogen vid ett av hans jaktgömslen berättade han på sitt språk kagwahiva för sina döttrar och oss om några av sina tidiga minnen av mötet med omvärlden. Han minns att beväpnade män en dag för ungefär 50 år sedan attackerade byn, att han bara sprang så fort han kunde för att rädda sitt eget liv. Bland de som klarade sig fanns hans bror, pappa och mamma. Men många, de allra flesta, klarade sig inte. Den massaker som Aruká och hans familj var med om var inte den enda, Jumas olika byar utsattes för upprepade attacker under 1900-talet.

De överlevande från Arukás by byggde upp en ny boplats i anslutning till ett flygfält som några amerikanska missionärer (enligt Aruká också inblandade i gruvutvinning) hade byggt.

Idag bor Juma på en annan del av det 40 000 hektar skyddade området. Det är främst Kanindé, kommunen och till en viss del Funai (myndigheten som ansvarar för ursprungsfolk) som har hjälpt dem att röja området och bygga upp de fyra husen invid floden. Efter att de i slutet av 90-talet flyttades från sitt land till en by hos ursprungsfolket Uru-eu-wau-wau, där döttrarna gifte sig och fick barn, är de nu tillbaka.

- Vi ville aldrig flytta härifrån och längtade tillbaka hit när vi var hos Uru-eu-wau-wau. Det här är vårt land", säger Mandei, som idag är Jumas "cacique", deras ledare.

Familjerna försörjer sig med hjälp av Arukás statliga pension, den lön som Mandei får för att vårda honom samt av att odla och sälja mandioca och paranötter i staden Humaitá tre-fyra timmar bort. De lever till viss del av jakt och fiske, men de köper ris och bönor som bas och behöver pengar även till bensin när de tar sig till fastlandet samt till vissa andra förnödenheter. Det finns ingen telefon och internet här, men det finns en kommunikationsradio med vilken de kan kommunicera med Funai, Uru-eu-wau-wau och andra byar. De får el från en dieselgenerator, och om kvällarna tittar de på telenovelas och nyheter på tv:n med hjälp av en parabol.

Mandeis största huvudbry just nu är att få en skola till byn. Sätter Funai inte igång det bygget snart blir det svårt för barnen att bo kvar i Juma, då kommer de troligtvis behöva flytta tillbaka till Uru-eu-wau-wau. Tre av döttrarna har just åkt tillbaka för att plugga i väntan på Jumas skola.

- Jag längtar efter att gå i skolan igen, men jag ville inte åka från Juma och vara borta från mamma och mina syskon", sa Maitás 14-åriga dotter Kunhave innan hon åkte.

Förutom det faktum att familjen faktiskt vill bo kvar finns en annan aspekt av deras vara eller icke vara på området. Jumas regnskogsmark skyddas som "terra indigena". Där får ingen skog avverkas och inga mineraler utvinnas. Men om familjen inte kan bo kvar på området ökar hotbilden mot det. Det finns många som är intresserade av områdets naturresurser. Och då försvinner ytterligare en del av den brasilianska regnskogen, som redan idag skövlas både lagligt och olagligt. Det man skulle önska är såklart att området också kunde skyddas på grund av sitt miljövärde, men så är det alltså inte.

Vad som till slut kommer att hända med Juma är svårt att veta. Om skolan och en "posto de saúde" (sjukvårdspost) byggs ökar chanserna för att de ska kunna stanna kvar. Men när barnen blir tonåringar måste de ändå gå i skola och på universitet inne i staden. Kommer de vilja flytta tillbaka eller kommer de stanna kvar i staden? Valet får, precis som i svenska glesbygdskommuner, stora konsekvenser för någon annan än dem själva och är intressant att fundera på. Och valet att återvända till sin hembygd och familj, för någon från Juma i likhet med någon från Djurås, blir såklart enklare om den har något att erbjuda. Finns det jobb? Sjukvård? Kan mina framtida barn gå i en bra skola? Och för i alla fall de två sista frågorna spelar det eventuella stödet från myndigheten Funai in. (Huruvida de får det stödet avgörs antagligen till sist av den brasilianska statens goda vilja att låta Juma bo kvar på sitt område och bevara det som skyddad mark).

14-åriga Kunhave kommer om några år antagligen behöva göra det här valet. När hon fyller 15 ska hon börja den brasilianska motsvarigheten till gymnasiet, och efter det drömmer hon om att kunna gå på universitetet och utbilda sig till advokat för att kunna försvara sitt folks rättigheter. Hon säger att hon sedan kommer flytta tillbaka hit.

- Om tio år tror jag att vår by har växt, att vi är fler, och att det finns en skola här", säger hon.

Text: Anna Sjögren

Läs mer om Jordens Vänners samarbete med Kanindé

Stöd Jordens Vänners regnskogsprojekt
Ge en gåva knapp