Det har nu gått lite mer än en och en halv månad sedan vi, Sanna och Josefina, landade i Quito för att påbörja vår praktik hos Altropico. De senaste veckorna har vi fått uppleva otroligt mycket, varje dag har inneburit nya erfarenheter och kunskaper. Den senaste veckan har vi deltagit på “la Escuela de Agroecología”, en veckolång kurs med syfte att lära ut ämnen som agroekologi, matsuveränitet, konservation av biodiversitet och mycket mer. Men innan vi berättar mer om skumpiga båtturer i mangroveträsk, om hur ont blåsor gör när man gräver biointensiva bäddar och om hur hållbar produktion av honung går till så bör vi presentera oss själva. Sanna har en kandidat i globala studier och har i egenskap av människorättsaktivist ett stort intresse av sociala rörelser i Latinamerika. Jag, Josefina, är nyutexaminerad civilingenjör med inriktning på teknik och hållbar utveckling och har ett stort intresse för miljöfrågor och utvecklingsstudier, varför jag befinner mig i Ecuador som praktikant på Altrópico.
La Escuela Binacional de Agroecología har formats av Altropico i samarbete med Asociación para el Desarrollo Campesino (ADC) och består av cirka 30 deltagare från områden runt gränsen mellan Colombia och Ecuador. Deltagarna är mellan 10 och 65 år och är en blandning av olika folkgrupper från de båda länderna. Några av deltagarna har sina egna jordbruk och några jobbar på vänners eller familjens jordbruk. Syftet med utbildningen är att öka kunskaper om miljö och hållbar utveckling, skapa ledare och förebilder inom de olika samhällena samt stärka bandet mellan Ecuador och Colombia och de olika folkgrupperna.
Med utgångsplats i Tulcán på grund av dess närhet till gränsen till Colombia inleds “la Escuela Binacional de Agroecología”. De ecuadorianska, colombianska, svenska och amerikanska deltagarna installerar sig på en inhyrd buss som till tonerna av salsa och reagge börjar köra mot Ambuquí och hotel Las Palmas, som kommer vara vårt hem de tre kommande dagarna. Oavsett namnet så finns inga palmer i Ambuqui, men det ligger strategiskt placerad mellan de olika platserna vi ska komma att besöka under utbildningen. Vi anländer sent på eftermiddagen och den första presentationen hålls i konferenssalen där de olika organisationerna som är involverade presenterar sig, samt deltagarna och vi diskuterar vilka förväntningar som finns på de kommande dagarna. Förutom ADC och Altropico så befinner sig även Ayuda en Acción på plats. Efter en traditionsenligt middag bestående av soppa till förrätt, följt av kyckling med ris och banan och juice till huvudrätt så drar sig alla tillbaka för att ladda inför morgondagen.
Tisdagens första destination är San Isidro, där vi går längs de tomma gatorna medans mjölk bilar passerar oss för att samla in mjölk från de olika hushållen som säljer från sina gårdar. Tillslut stannar vi framför en liten dörr som är inklämd mellan två hus och knackar på. En kvinna öppnar och presenterar sig och välkomnar oss in i sitt hus. Bakom den lilla porten gömmer sig en trädgård som har gjorts om till en ekologisk odling. Här finns sallad, kål, mangold, potatis, bönor, papaya, tomate dé arbol, basilika, lök och mycket mer. Det är inget stort område, tvärtom, men ytan är effektivt utnyttjad för en optimal plantering av de olika grönsakerna. Gruppen samlas för att lyssna på hur ägarna har gått tillväga för att plantera, vad för typ av metoder de använder, olika typer av gödningsmedel och för att kunna ställa frågor. Syftet är att öka förståelsen av att odla ekologiskt och utbyta kunskaper som eventuellt går att applicera på deltagarnas egna gårdar. Vi besöker en till bakgård med en ekologisk odling, återigen gömd bakom en liten dörr på den tysta gatan. Det är mycket lika varandra, men på denna odling så finns även en småskalig uppfödning av marsvin, som är en traditionell maträtt i Ecuador. Vårt intresse för dessa stackars marsvin väcker en nyfikenhet hos de andra deltagarna och när vi berättar att i Sverige är marsvin husdjur och aldrig mat, blir en del förvånade. Men det är inte första gången som våra svenska matpreferenser överraskar här i Ecuador.
Onsdag morgon och vi är uppe med tuppen. Efter en frukost på hotellet åker vi till Guallupe och “Bosque de Paz”, eller “Fredsskogen”. Vi får gå in i ett hus byggt av bambuträd där Piet Sabbe, ursprungligen från Belgien, berättar sin historia. 1995 köpte han marken vi befinner oss på, som då var kal och förstörd på grund av misskötsel och intensiv odling. Han påbörjade en ekologisk restauration av marken och idag finns det en tätbevuxen skog på området, med flera olika arter av bambu, varför själva skogsområdet heter “Parque Bambu”. Vi får även en föreläsning i klimatförändringar, med fokus på oljeberoende och förnybar energi. Vi diskuterar kring det normativa synsättet att se på städer som utvecklade och med möjligheter till ett lyckligt liv, medans man generellt sätt tänker på ett liv på landet som fattigt och olyckligt. Deltagarna kommer överens om att norm inte betyder sanning, och att det behövs en global ändring av synen på städer och landsbygd. Efter en lunch i bambu huset sätter vi oss på bussen för att åka mot San Lorenzo, en stad som ligger på kusten precis vid gränsen till Colombia. Även den stad som Sanna och jag numera kallar hem. Redan på bussen känner man skillnaden i klimat, från kyla till tropik, och på vägen stannar vi för att bada i en flod fylld med stora stenblock som skapar mindre vattenfall. För några av deltagarna är det första gången de har gjort något liknande, men även för Sanna och mig är det en gåva från ovan att få bada i det bubblande vattnet.
Väl i San Lorenzo installeras deltagarna på ett hotell och samlas sedan för en föreläsning i hur man utför biointensiv odling samt en genomgång av morgondagen, då vi ska få testa på att skapa odlingsbäddar genom att använda denna teknik. Biointensiv odling ämnar till att odla så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt. För att åstadkomma detta så mäter man upp en bädd på till exempel ca 1,2 m gånger 8 meter. Man bearbetar sedan bädden på ett sätt som gör att grödorna på enklaste sätt kan få tillgång till näring och syre samt etablera sina rötter i jorden. Plantorna eller fröna ska sedan planteras i ett hexagonalt mönster för att utnyttja arean på effektivast sätt, samt för att bevara fuktigheten i jorden. Med huvudet fullt av grönsaker går vi och lägger oss, spända inför morgondagen.
På schemat för torsdagen står alltså att besöka de ekologiska odlingarna i San Lorenzo för att få praktisk erfarenhet av hur tekniken går till. Vi delas upp i tre grupper och får varsitt område som vi ska arbeta på. Det är ett tungt och tidskrävande arbete, för de ovana (läs: jag!) fylls händerna av blåsor och kläderna är genomdränkta av svett i den tropiska värmen. Men känslan av att gå ut genom grinden och lämna en fin bädd med plantor planterade i det hexagonala mönstret var mödan värt. Under dagen tillreddes även en lunch bestående av ingredienserna som skördats på odlingen. Ett av målen med utbildningen är att öka kunskapen om matsäkerhet, samt vikten av en näringsrik kost. Det blev en del frågetecken kring grönsakssoppan med kål och morot som serverades, men vanor är till för att brytas.
Efter att ha skördat lite papaya och bananer som souvenirer så satte vi oss på bussen som tog oss till nästa stop: “La Meliponicultura como Alternativa de Producción Sostentible”, en biodling där man jobbar med en hållbar produktion av honung. I eftermiddagssolen går vi av vid ett hus som ligger på toppen av en liten kulle, och blir indelade i två grupper då större folkgrupper kan stressa bina alltför mycket. Grupperna leds in bakom huset, där biodlingen har placerats i sluttningen bakom huset. Vid en första anblick är det en massa små trälådor som står uppradade på ett litet inhägnat område, men kommer man närmare så träffar man på dess små bevingade invånare. Kvinnan som äger biodlingen öppnar en av lådorna, helt utan någon typ av skyddsklädsel. Det börjar surra högt och de flesta av oss ryggar förskräckt tillbaka och vill instinktivt springa därifrån. Men, förklarar kvinnan medan hon med lugna rörelser tar fram en stor plastspruta, den här typen av bin sticks inte. Vi andra vågar försiktigt närma oss lådan för att se på när hon suger ut honungen ur de små kokongerna som finns därinne. Vi får provsmaka den söta vätskan, som mer liknar en saft än den honung man är van vid att se inne på Icas hyllor. Honungen och andra produkter såsom bivax och pollen som produceras på den här biodlingen säljs, i huset på kullen och på lokala marknader. Odlingar av denna typ bidrar till ökat välmående för bin, som är en utsatt art med dagens miljöförstöring och klimatförändringar. Världen är beroende av bin för att överleva, varför projekt som dessa är extremt viktiga.
Fredagsmorgonen börjar med en föreläsning om ekosystem i mangroveskogar och dess vikt för en välmående natur och miljö. Utanför San Lorenzo ligger ett av Ecuadors mest välbevarade områden av mangroveskog, Reserva Ecológica Manglares Cayapas Mataje. Åker man norrut mot mangroveskogem utanför södra Colombia så har stora delar tidigare varit ockuperad av Farc och söderut i Ecuador är mycket förstört på grund av räkodlingar. Efter föreläsningen beger vi oss mot piren i San Lorenzo för att gå ombord på tre båtar som i full fart kör oss genom de snirkliga deltan som bildats i mangroveträsket. Vi besöker även två byar i området där vi pratar om vikten av att bevara mangrove skogen i området, vad som har gjorts hittills och vad för planer som finns för framtiden. Nog för att mangroveskogen har utlysts till ett reservat, men gatorna i dessa byar tyder på en helt annan inställning till naturen. Avsaknaden av en väl fungerande sophantering är tydlig, och när vi försöker hitta en papperskorg för att slänga en glasspinne slutar det med att jag stoppar den i fickan.
Med saltrufsiga hår står vi åter på fast mark i San Lorenzo och nu är det dags för oss praktikanter att hålla en föreläsning. Vi pratade om matsuveränitet, småbönders rättigheter, kollaborativ ekonomi och jordbruk i Europa och Sverige. Dagen avslutades med en utvärdering av utbildningen, gruppfotografering samt en dansuppvisning i Marimba från en ungdomsförening i en närliggande förort. Men såklart slutar inte dansen där, de sista lämnar dansgolvet någon gång runt fyra på natten. Väldigt imponerande med tanke på att lördagens första aktivitet, deltagande på matmarknaden i San Lorenzo, började en timme senare.
Varje lördag från kl 05-09 så hålls en marknad i centrum i San Lorenzo där allt i matväg säljs: kokosnötter, bananer, kakao, krabbor, kött, grönsaker, frukt etc. Denna lördag så medverkade la Escuela de Agroecologia genom att sälja de ekologiska grönsaker som odlats och de hantverk som gjorts i de områden vi tidigare besökt. Vid marknadens slut så är även den sista aktiviteten för utbildningen slut. Det är ett tårfyllt farväl när deltagarna skiljs åt, vilket ger en tydligt indikation på hur den senaste veckan har varit. Vi som har deltagit kommer alla från olika bakgrunder, med olika förutsättningar och ideér om vad veckan skulle komma att innebära. I slutändan har La Escuela de Agroecologia varit så mycket mer än en utbildning i agroekologi och hållbar utveckling. Nya vänner har skapats, nya erfarenheter och upplevelser har delats under veckan som gått och tillsammans har vi skapat en känsla av hoppfullhet inför framtiden.
Bilder: Sanna Ghotbi
