Vi står med svarta stövlar i gräset intill oljepump Lago 20. Värmen och svetten får gummit att skava mot vaderna. Vi är i Amazonasområdet i nordöstra Ecuador och hälsar på UDAPT – Union de los afectadas y aftectados por Texaco. Donald Moncayo, koordinator för UDAPT, skruvar på kranarna till oljepumpen som idag står övergiven. Ur kranen rinner en svart, lättflytande vätska.

– Tre dollar per oljetunna skulle det ha kostat att återföra formationsvätska djupt ner marken igen. Så man valde helt enkelt att dumpa den lite varsomhelst.

Donald håller fram ett glas med formationsvätskan. Det luktar fränt, kemiskt, lite som bensin.

År 1967 började det amerikanska företaget Chevron, som då hette Texaco, att borra efter olja i ecuadorianska Amazonas. Här fanns rikt om det svarta guldet som satt världen i rullning och som redan kammat hem stora summor åt företaget genom storskalig utvinning hemma i USA. I USA använde man sig av den senaste tekniken för att undvika de allra värsta av de lokala miljöföroreningarna. Bland annat återfördes den mycket giftiga formationsvätskan, en biprodukt som följer med utvinning av råolja och naturgas, djupt ner i marken. I Ecuador lät man bli. Det var billigare och enklare att dumpa vätskan i vattendrag och i avfallsbassänger,
där också borrningsavfall och råolja av lägre kvalité hamnade i en enda toxisk blandning. Donald låter uppgiven när han fortsätter:

– När Texaco-Chevron kom hit sa de: Oljan kommer göra er rika! Området kommer att utvecklas! Hela Ecuador kommer bli rikt. Och vad hände? Statsskulden är 25 gånger högre nu än när Texaco-Chevron kom hit. Vi lever här med förorenad mark, vatten och luft, och med en hög andel cancerfall. Men vi har fortfarande ingen vettig utbildning för våra barn. Sjukvården har varken mediciner eller material. Var är all den där rikedomen de pratade om?

Vi åker snart vidare i Donalds brummande pickup, genom ett landskap som präglas av decennier av intensiv oljeutvinning. Vägarna åtföljs av ringlande råoljeledningar. Överallt lyses landskapet upp av eldarna från los mecheros, fossilgasbrännarna. Intill en skogskant stannar Donlad och hoppar ut. Det är märkbart svalare i skogen, nästan friskt. Vi letar oss fram på stigen och stannar till framför en gyttjig glänta.

– På ytan syns det knappt, jag vet, men här är en av avfallsdammarna!

Donald börjar lyfta på tjocka lager multnande löv och mörk nedbruten växtmassa. Och där under glänser det plötsligt svart och metalliskt. Snart stiger den välbekanta, fräna doften av råolja. Donald kikar upp, svettig i värmen. Med plasthandskar plockar han upp en näve svartglänsande olja och håller upp den framför oss.

– Det finns 880 liknande avfallsdammar i området. Vissa små, vissa stora som fotbollsplaner. Och de finns här, precis intill människors hem.

Det är över 40 år sedan råoljeavfallet dumpades här, men det har inte brutits ner ett enda dugg. Det har bara täckts av skogens eget täcke.

Udapt

För 29 år sedan startade det som skulle bli fröet till UDAPT. En grupp människor i området började organisera sig för att stämma Texaco-Chevron för den stora förödelse som företaget orsakat. 2013 kom en fällande dom mot företaget från Ecuadors konstitutionsdomstol. Då hade Chevron redan lämnat landet. Några hundra dollar var allt som fanns kvar på företagets bankkonto i Ecuador, och domen har fortfarande inte kunnat verkställas. I ecuadorianska Amazonas har nya företag tagit över oljeutvinningen.

År 2011 bildades UDAPT i sin nuvarande form. Alltmedan den juridiska kampen fortsätter genom processer i andra länder där Chevron verkar, har UDAPT:s arbete utökats rejält. Idag arbetar man med folkbildning, juridiskt stöd, miljö- och hälsoövervakning, agroekologisk odling, kommunikation och politiskt påverkansarbete. UDAPT är starkt pådrivande i kampanjen om en så kallad UN Binding Treaty, ett FN-fördrag för företag och mänskliga rättigheter som skulle motverka straffrihet för företag som kränker miljö och mänskliga rättigheter. Binding Treaty-kampanjen drivs också av den globala Friends of the Earth-federationen, och det var genom den som kontakterna knöts med federationen. Sedan två år tillbaka är UDAPT den officiella Friends of the Earth-organisationen i Ecuador, och från och med 2023 blir UDAPT en av Jordens Vänner partnerorganisationer.

Nästa stopp på vår smått surrealistiska färd är till en av los mecheros, naturgasbrännarna.
Brännarna brinner dygnet runt och är placerade helt utan hänsyn till byar runtomkring. Vi åker nära för att uppleva hettan, den är nästan outhärdlig. Vi tar många bilder, och alla ser de ut
att bada i ett orange solnedgångsljus. Det kunde ha varit vackert, men nu ger ljuset oss kalla kårar.

– Min dotter var faktiskt en av flickorna som stämde staten i Mecherosfallet. Äpplena faller inte långt från trädet förstås.

Stoltheten i Donaldsröst går inte att ta fel på. Fallet Mecheros är en av UDAPT:s stora segrar. Med stöd från UDAPT bestämde sig nio flickor från området att i domstol driva frågan om att
fossilgasbrännarna bryter mot konstitutionella rätten till en hälsosam livsmiljö, och fick rätt. Naturgasbrännarna ska bort, och allra först de bostadsnära. Verkställandet av domen går långsamt framåt, men segern har gett ny kraft in i kampen.

Sista stoppet på vår färd genom det som ibland kallas ”Amazonas Tjernobyl” är en oljeläcka från en av de många råoljeledningarna som korsar landskapet. Ledningarna är många gånger gamla och slitna. Varje månad sker ett tiotal läckor, och dessa får förödande konsekvenser för
omkringliggande mark och vattenresurser. Just den här läckan har fallit rakt ner i en bäck som ringlar sig genom regnskog och kakaoodlingar. Det ser ut som något i en dystopisk film. Svart kladdig olja. Mitt i skogen. Inte långt ifrån bostadshus och kakaoodlingar. UDAPT har börjat dokumentera oljeläckorna, eftersom de lokala miljö- och tillsynsmyndigheterna inte gör det. De dokumenterar och lämnar in till de som borde göra jobbet. Ju mer de kartlägger desto bättre förstår de också själva omfattningen på läckorna. Det är enormt – runt tio läckor i månaden.

Två dagar senare. Klockan ska snart slå tio på fömiddagen och det är trångt inne på UDAPT:s kontor. Det rum som till vardags används som mötesrum har tillfälligt förvandlats till ett pressrum och Pablo Fajardo, den jurist som i decennier varit drivande i fallet mot Texaco-Chevron, är på plats. Pressträffen är hastigt planerad. Sedan två veckor tillbaka har Ecuador en ny energi- och gruvminister, Fernando Santos Alvite, som tidigare arbetat för Chevron. Han har anklagat UDAPT för att vara en bluff och påstår att föroreningarna aldrig har inträffat. UDAPT får under pressträffen dementera påstående efter påstående. När kamerorna stängts av ler Pablo stort och säger illmarigt.

– Tror ni att de kommer tro att jag var hitlurad? Att jag var någon slags docka? Det kanske blir deras nästa drag?

Alla brister ut i ett stort skratt. Under våra dagar hos UDAPT är stämningen just så. Skämten är många och skratten avlöser varandra. Frågornas allvar och tyngd är ständigt närvarande, men aldrig i vägen för ett gott skratt eller en god kampsång.

Vi kommer hem, omtumlade, arga, ledsna, imponerade. Nyfikna och förväntansfulla på vad detta nya samarbete kommer innebära. Och rätt glada över att få ha dragit av oss de där svettiga gummistövlarna.