Utspridda som öar ligger de. Små byar och lokalsamhällen omgärdade av enorma jordbruk. Sockerrörsplantage. Banan- och gummiodlingar. Idag är det inte mycket av marken utanför
plantagerna som går att odla på. Så här har det sett ut i kustregionen Costa Sur sedan mitten av 90-talet och situationen är tyvärr inte unik. Landet klassas som ett medelinkomstland, men de sociala klyftorna är stora och många människor lever i extrem fattigdom. Omkring en tredjedel av befolkningen försörjer sig som jordbrukare och de allra flesta är småbrukare. Ändå är det de stora plantagen som präglar landskapen.

– Företagen stal inte markerna, men de förstörde dem. Genom att göra om jordbruken till monokulturer och använda starka bekämpningsmedel gjorde de det omöjligt för de lokala jordbrukarna att bruka jorden på lång sikt och lämnade lokalbefolkningen utan tillgång till vare sig rent vatten eller försörjning, berättar Glendy som jobbar för CEIBA, Jordens Vänners samarbetspartner i Guatemala.

Företagen stal inte markerna, men de förstörde dem

Vi hörs en sen fredagseftermiddag över ett videosamtal med knackig internetuppkoppling.
Glendy arbetar huvudsakligen med att stötta just småbrukare och lokalsamhällen i Costa Sur.
Vi ska prata om lokal organisering och hållbara jordbruk, men det är svårt att göra utan att fastna i historien som format dagens situation.

Både Guatemalas geografi och kultur är präglade av inbördeskriget som pågick mellan 1960
och 1996. Det närmare fyrtioåriga kriget tvingade en stor del av befolkningen på flykt och
de som återvände i början av 90-talet var ofta tvungna att hitta nya boplatser. Många hamnade i just Costa Sur. För de återvändande familjerna väntade ofta en helt annan livsstil än den de lämnat. I Costa Sur är klimatet tropiskt – något helt annat än de kallare bergsregioner som många av familjerna kom ifrån. De behövde därför inte bara lära sig att bruka jorden på nya sätt, de fick ställa om till jordbruk med helt nya grödor. I den kontexten bildades CEIBA.
Målet var att stötta de inflyttade familjerna, både med omställningen de nya boplatserna innebar, och med de ofta långa, komplexa juridiska processer som familjerna behövde driva för att få tillgång till mark och basala rättigheter.

Jorden i Costa Sur är otroligt bördig och hade fram till den stora inflyttningen på 90-talet varit relativt orörd. Samtidigt som den nya befolkningen flyttade in började storföretagen etablera sig. Lokalbefolkningens inkomster var låga och när företagen erbjöd sig att arrendera delar av markerna var inkomsterna det genererade ofta för stora för att tacka nej till. För storföretagen var kostnaderna i stort sett obefintliga, men marken enormt produktiv. Medan plantagen
gjorde storvinster, lämnades de lokala familjerna med färre och färre möjligheter till försörjning.

För Glendy och CEIBA är det långsiktiga målet en övergång från storskalig, industriell matproduktion till rättvisa, hållbara sätt att bruka jorden. Men individer och samhällen som står upp mot storföretagen riskerar ofta att själva kriminaliseras och trakasseras. Den senaste tiden har stort fokus därför legat på att stötta människorätts- och miljöförsvarare. Mycket av CEIBA:s arbete handlar också om att belysa hur lokalsamhällens rättigheter hänger ihop med ekologisk hållbarhet, och om kopplingen mellan hållbar omställning, lokal organisering och ökad jämlikhet och jämställdhet.

En berättelse som inspirerar Glendy är den om Dona Florinda. Florinda kom till Costa Sur under den stora inflyttningsvågen på 90-talet. Hon och hennes familj odlar framför allt majs, en av de vanligaste grödorna i Guatemala. Generellt odlas majs i stora monokulturjordbruk, men Florinda har lyckats ställa om sin produktion. Samhället hon lever i är idag helt omringat av ett stort sockerplantage. Sockerföretaget har lett om de lokala vattendragen vilket gör att
Florindas jordbruk inte har tillgång till vatten. Istället tvingas hon dagligen cykla sex kilometer enkel väg med vatten från familjens hem till jordbruket. Men förändringen har inte bara inneburit en tyngre arbetsbelastning. Innan de påbörjade omställningen höll sig Florinda för sig själv. Hon deltog inte i aktiviteterna i det lokala samhället och kände ingen stark koppling till byn. Idag har hon blivit en inspiration för många av invånarna. Hon har inte bara slutat använda giftiga gödningsmedel, hon har också lyckats återinföra inhemska grödor i sitt jordbruk, bland annat en specifik majssort som tidigare odlades mycket i Costa Sur. Hon använder sig dessutom av traditionella sätt att bruka jorden. Idag har hon till exempel betande kor på sina marker. På så sätt är hon inte bara jordbrukare, utan också delaktig i bevarandet av den lokala kulturen i Costa Sur.

– För mig är Florinda ett exempel på hur nära kopplad kampen för en rättvis matproduktion är kampen för lokal kultur, jämställdhet, samhälleliga och mänskliga rättigheter. Hennes jordbruk är både hållbart och holistiskt. Att ställa om gav henne dessutom en röst och möjligheten att påverka sitt samhälle. Hon är ett levande bevis på att det faktiskt går att ställa om, trots alla hinder på vägen!

Glendy själv är utbildad miljöingenjör och arbetade till en början med skyddsinsatser för skog i olika delar av Guatemala. De stora problemen kopplade till matproduktion var dock hela tiden närvarande – i Guatemala är de svåra att missa. Hon började intressera sig mer och mer för jordbruk, och fick så småningom jobb hos CEIBA. Hon betonar att hon inte är agronom. Det hon vet om jordbruk har hon lärt sig av och tillsammans med de lokala familjerna.
– Det ser jag som ett av mitt livs stora lärdomar. Vi behöver inte alltid en universitetsexamen eller titulera oss som experter för att kunna dela med oss av kunskap. Vi lär oss av varandra. Ibland kan tekniska, akademiska kunskaper om mat och jordbruk snarare stå i vägen när vi vill åstadkomma förändring på riktigt!