Går det att klimatkompensera bort våra utsläpp?

Företag marknadsför allt oftare sina produkter med “netto-noll” klimatpåverkan. Men vad menar de egentligen? Klimatkompensation är köp av utsläppsrätter, alltså möjligheten att köpa en rätt att släppa ut ett ton koldioxid. Det betyder i praktiken att företaget kan fortsätta släppa ut lika mycket som tidigare, men betala någon annan för att släppa ut mindre, eller investera i andra klimatvänliga projekt. Det kanske låter bra på pappret, men ett kilo koldioxid är ett kilo koldioxid, oavsett vad andra gör.

Tron på att framtida riskfyllda teknologier eller naturbaserade lösningar skulle kunna ”ta hand om” dagens utsläpp påverkar desstuom viljan och hastigheten för våra faktiska utsläppsminskningar här hemma. ”Netto-noll”-mål, som innebär att företag och länder subtraherar köpt klimatkompensation från sina faktiska utsläpp, döljer att de verkliga utsläppsminskningarna går alldeles för långsamt

Kan vi kompensera för Thailandsresan genom att plantera träd i Etiopien? 

Att européer vill plantera träd i tropikerna är inget nytt – vi har en felaktig gammal föreställning om att trädplantering alltid är bra. Det är inte sant. En stor del av de områden där “klimatkompensations-träd” planteras är savanner och torrskogar. I dessa ekosystem är det ofta direkt olämpligt att plantera träd. Det minskar albedot (förmågan att reflektera bort solinstrålning), minskar grundvatteninfiltreringen och den biologiska mångfalden. Träd absorberar koldioxid när de växer, men det kan inte kompensera för fossila utsläpp. Det handlar om två olika kolcykler med helt olika tidsskalor. Det tog miljontals år för fossila bränslen (”svart kol”) att bildas och lagras in i berggrunden (i den långsamma kolcykeln).

Idag pumpar vi upp och bränner kol 80 gånger snabbare än den naturliga tillförseln till den snabba kolcykeln (atmosfär, hav och växter). Vårt fossilberoende samhälle orsakar en alldeles för snabb ökning av totalmängden kol i den snabba kolcykeln. Koldioxiden stannar i atmosfären i tusentals år och orsakar global uppvärmning. Inbindning i ”grönt kol” i träd sker i den snabba kolcykeln. Det är inte permanent för det går inte att garantera att kolet inte släpps ut snabbt igen, exempelvis genom torka och skogsbränder.

Vi har ett ”kontotänkande” som får oss att tro att om vi gör något bra, tex cyklar till jobbet eller källsorterar, så kan det kompensera för något dåligt, som en flygresa. Så kan det fungera i sociala relationer, men inte i förhållande till klimatet, eftersom varje utsläppt ton koldioxid adderas på i den helt övermättade snabba kolcykeln.

Är det inte bra att investera i till exempel vindkraft?

De 10% rikaste av jordens befolkning orsakar 50% av koldioxidutsläppen. Att koldioxid har gjorts till en handelsvara har inte minskat utsläppen, tvärtom. Miljörörelser i Globala Syd har ända sedan utsläppshandeln infördes på 1990-talet kritiserat handeln. Ofta orsakar den både markstöld och ökar de globala orättvisorna.

Det låter kanske bra när företag skriver att de investerar i hållbara projekt runt om i världen, men sol- vind- och vattenkraft och kolskogsprojekt kräver stora markarealer. Miljarder människor försörjer sig på den mark som nu planeras att beskogas för att fånga in koldioxid.

I många länder råder redan brist på odlingsbar mark och de mest marginaliserade grupperna saknar ofta formella markrättigheter. De har inga möjligheter att påverka projektens utformning och blir ofta inte fullt kompenserade för den mark de förlorar. Även i de bästa eller rättvisemärkta kolskogsprojekten är betalningen till bönderna alldeles för låg, de hade tjänat mycket mer på att odla grödor för husbehov eller försäljning.

I regnskogsområden har man inom REDD+ försökt att samarbeta med ursprungsbefolkningar och betala dem för att skydda skogen. Men även dessa projekt har lett till konflikter, och man har inte kunnat garantera varken människors lokala markrättigheter eller att skogen står kvar.

Varje ton koldioxid är inte likvärdigt och fullt utbytbart mot ett annat ton koldioxid. Det är skillnad på utsläpp från lyxkonsumtion och utsläpp för basala behov.

Vad blir konsekvenserna?

Att företag kan räkna bort köpt klimatkompensation från sina faktiska utsläpp och hävda att de har ”netto-noll” utsläpp döljer att de verkliga utsläppsminskningarna går alldeles för långsamt. Ofta marknadsförs klimatkompenserade produkter och resor som klimatneutrala eller till och med klimatpositiva och många konsumenter och anställda på de företag som köper klimatkompensation uppfattar det som om utsläppen ”försvinner”.

Att betala andra för att minska sina utsläpp gör inte att våra utsläpp försvinner. Vad vi behöver göra är att minska våra utsläpp på riktigt. Minskad konsumtion och bilism, färre flygresor, en rättvis, hållbar matindustri och framför allt ett samhällssystem som sätter människor, miljö och klimat framför ekonomisk tillväxt.

Oberoende granskning saknas

Konsumentverkets nya rapport “Genomlysning av Klimatkompensation” visar att det är svårt för både företag och konsumenter att sätta sig in i vad kompensationen egentligen innebär, eller om projekten långt borta har negativa sidoeffekter lokalt. Konsumenter och företag är helt hänvisade till den information som tillhandahålls av företag som säljer klimatkompensation. Den oberoende granskningen är betald av den bransch den skall granska.

Vad behöver vi göra?

• Vi måste överge idén om att kompensation är möjlig och inse att fossilutsläpp är oåterkalleliga och inte kan kompenseras för på mänsklig tidsskala
• Vi måste drastiskt minska våra egna utsläpp redan nu, med 12-15% per år.
• Företag måste ha separata mål för egna riktiga utsläppsminskningar och de eventuella investeringar man gör i “negativa utsläpp”. Vi ska inte prata om ”netto-noll” utan RIKTIGA nollutsläpp.
• Reglerna för marknadsföring av klimatkompenserade produkter och resor måste bli mycket tydligare så konsumenten verkligen förstår hur stort klimatavtryck de har.
• Parisavtalets Artikel 6 som ska bestämma spelreglerna för utsläppshandeln måste fastställas med tydliga regler baserade på principer av vetenskap och klimaträttvisa för att undvika kryphål och dubbelräkning och för att säkerställa en snabb utfasning av fossila bränslen.
• Vi måste investera i bra klimatprojekt till ett rättvist pris som fullt ut täcker kostnaden för mark, vatten och arbetskraft.
• Vi bör återgå till FN-finansiering av bra projekt i utvecklingsländer. Målet med projekten bör vara lokal hållbar utveckling och inte koldioxidinfångning.

Läs mer:

• Toolkit for fighting false solutions to the climate crisis
• Factsheets: nature based solutions and soil carbon farming
• Double Jepardy: How nature based solutions threaten food sovereignty