Blodigt priskrig i Kongo

De konflikter som har rasat i Demokratiska Republiken Kongo sedan 1996 har allmänt kommit att betraktas som de blodigaste sedan andra världskriget. Det sägs och skrivs ofta att landets exceptionellt rika naturtillgångar bidragit till att förvärra våldet, och FN och andra organisationer har beskyllt en mängd västerländska företag för oetisk eller direkt kriminell verksamhet vid olika punkter längs mineralhandelns långa transaktionskedjor. Speciellt ökänd har handeln med kolumbit-tantalit, även känt som coltan, blivit.
Publicerad i Miljötidningen 2/2009
Det är coltanets betydelse för mobiltelefon- och datorindustrin som gjort det känt som en “blodsmineral”. Vid slutet av 90-talet, då det blev en självklarhet för västerländska konsumenter att äga en laptop och en mobiltelefon, ökade efterfrågan på coltan kraftigt. Mellan 1998 och 2001 steg värdet på coltan tiofalt.
Det “andra Kongokriget”, som startade 1998, har ibland kallats för “Playstationkriget”, eftersom den stora efterfrågan på Sonys spelkonsol Playstation 2 bidrog avsevärt till den kraftiga prisökningen på tantal. Den ökande efterfrågan fick till följd att kongolesiska, rwandiska och ugandiska trupper, och diverse “rebellgrupper” som de skapat eller lierat sig med, stred om kontrollen över coltantillgångar i östra DR Kongo, och tvingade delar av lokalbefolkningen (samt fångar från Rwanda) att utvinna malmen under slaveriliknande förhållanden.
Den rika världen har skapat dagens Kongo, först genom brutal kolonialism, sedan genom att mörda landets första demokratiskt valda premiärminister och under flera decennier helhjärtat ställa sig bakom diktatorn Mobutu medan Kongos infrastruktur och institutioner förvittrade, och idag genom att aktivt stödja de korrupta makteliter i DR Kongo, Rwanda och Uganda som försöker roffa åt sig så stora bitar av östra Kongo som möjligt. Att skylla allt på giriga storföretag är att bortse från det faktum att politiker och säkerhetsagenturer i väst har skapat den Centralafrikanska marknaden för “våldsamma entreprenörer”. Summan av de transaktioner som sker på denna marknad pekar år efter år mot samma håll: värdefulla naturtillgångar lämnar regionen, vapen strömmar in och miljontals människor tvingas på flykt eller dödas.
Påverkan från väst
I väst suckar man över att vi inte lyckas påverka utvecklingen i Kongo, men i själva verket påverkar vi den dagligen. Ett exempel är EU:s RoHS-direktiv (Restriction of the use of certain Hazardous Substances in electrical and electronic equipment) som gällt sedan 2006 och bland annat förbjuder användande av bly i lödtenn. Föga överraskande har efterfrågan på bly minskat medan efterfrågan på tenn (som nu används i mycket högre koncentration i lödtenn) ökat kraftigt, och kassiterit (tennmalm) har blivit den mest eftertraktade malmen i östra Kongo de senaste fem åren.
“Du måste kräla och åla dig och hålla in magen för att komma igenom. . .  När du kommer sextio meter ner så tar luftflödet slut helt och hållet. Du får själv komma underfund med hur du ska andas. . . Och sen, när du äntligen kommer tillbaka med kassiteriten, riktar soldaterna ett gevär mot dig och tar det ifrån dig. Så du har inget att köpa mat för. Vi är alltid hungriga.”
Så beskrev en arbetare vid Bisiegruvan i Norra Kivu-provinsen sin vardag för en brittisk TV-reporter 2005. Gruvan hade då nyligen fallit i händerna på en brigad i den kongolesiska armén, efter hårda strider med en väpnad grupp som hade kontrollerat gruvan i ett drygt år. Ett par tusen pojkar och män sägs vara satta i arbete i gruvorna i det distrikt där Bisie finns. Minst 300 av dessa är barn, som är små nog för att ta sig in i de smalaste gruvgångarna.
Malmen skeppas till Asien
Från gruvorna transporteras malmen till fots till byar i regionen där den köps och säljs en eller flera gånger. Därefter flygs den i små charterplan österut till staden Goma vid gränsen till Rwanda, eller till Rwandas huvudstad Kigali. Det mesta av denna handel sker olagligt, och inbegriper mutor eller skatter till väpnade grupper. Många kongolesiska soldater får sin enda egentliga utkomst från gruvor som ligger under deras kontroll, och pengar från mineralsmugglingen hamnar också i fickorna på officerare, affärsmän och politiker i Rwanda.
Den mesta malmen skeppas till Asien för att förädlas, och stora mängder säljs till företag i den asiatiska elektroniska industrin, så som Foxconn, som tillverkar iPods och elektroniska komponenter till Intel, Sony, Dell, Ericsson och andra. Av det kassiterit som skeppas tillbaka till Europa tas det mesta emot i Holland och Belgien. Belgiska företag och individer spelar överhuvudtaget en nyckelroll i mineralhandeln i Europa, och de belgiska diamant- och guldbörserna är av stor betydelse i den illegala handeln med afrikanska råvaror. Hade EU bestämt sig för att inrätta strikta direktiv för handeln på dessa och andra börser så hade effekten alldeles säkert blivit märkbar i DR Kongo, precis som när vi bestämde oss för att rensa bort bly från de produkter vi omger oss själva med.
Felix Holmgren

Scroll to Top