Borneos aska



Miljötidningen tar tempen på palmoljeproduktionen i indonesiska Borneos hjärta.

Publicerad i Miljötidningen 3/2012

Ett bröllop står för dörren i i Bantung Isuy, vid ena änden av Ohongfloden i östra Kalimantan. Kvällen före det traditionella dajakbröllopet ägnas åt ljudkoll. Från skymning till midnatt hörs en och samma monotona syntmelodi komponera olika röster som sjunger samma textrader om och om igen. På scenen där vigseln ska förrättas dansar några kvinnor och män för sig själva. Somliga har ställt ut bänkar ett stycke därifrån, dit ljuset inte når, för att diskret och nyfiket syna sånghyllningarna till brudparet. Mödrar sitter med den sedvanliga blekningskrämen över ansiktet, ungdomarna hänger ett stycke därifrån, de vill alla vara närvarande men ändå inte bli påkomna. Dansen fortsätter utan att upphöra. Samma tafatta steg, samma demospår från synten.
– Dayak dancing, skämtar en graciös gravid kvinna från ytterkanten av sin bänk.
I ett av de närliggande husen dödar två småpojkar varandra i tevespelet “Mortal Combat”.

Kustlinjerna rensade från grönska
År 1983 genomled Kalimantan den största skogsbranden i historien. Tre miljoner hektar mark blev till aska. Det stod snart klart att illegal skövling och svedjebruksplantager, vanliga i nybyggarprovinser, bar största skulden till brandens omfattning. Illegal skövling sätter tusenåriga naturmönster ur spel och i dag är det Indonesiens palmoljeproduktion, till stor del förlagd i Kalimantan, som bäddar för nästa potentiella miljökatastrof. “Till följd av skogsrensning och svedjebruk i anslutning till regnskogar och syrerika torvkärr står Indonesien för världens tredje största utsläpp av växthusgaser, efter Kina och USA”, fastslår Greenpeace i en rapport. Satellitbilder ljuger inte; skövlingen av Kalimantan var för sextio år sedan i det närmaste obefintlig. I dag är kustlinjerna rensade från grönska. Borneos skogar rivs upp ur jorden, rötter som i miljontals år fungerat som väv för ekosystemet rivs upp och överges, som vore dess tusenåriga insats ingenting värd.

50 ton i timmen
Några kilometer från Bantung Isuy finner man 25 000 kvadratkilometer avsedda för planterade palmträd. Längs vägen passerar man gummiträd och nedbrunnen skog vars pyrande ännu rykande aska är tänkt att ersättas med gynnsammare grödor. De enorma ytorna med palmträd ägs av London Sumatra, ett indonesiskt bolag tidigare i brittisk ägo och i dag en viktig komponent i landets palmoljeproduktion. Indonesien är sedan 2008 världens största producent av palmolja – nära 50 procent – och Kalimantan är planetens palmoljetätaste region. Regnskogar används flitigt för palmoljeproduktion och Malaysia och Indonesien står för mer än 85 procent av världens kvoter.
Vägen klyver djungel i en till synes klinisk horisontell linje. Palmträden reser sig och liknar tysta soldater uppställda på led. Utanför London Sumatras nu två år gamla fabrik i hjärtat av palmoljelandet står lastbilar i väntan på att vägas. I snitt bär varje lastbil sju ton. I timmen produceras endast häromkring 50 ton, dagligen 500, och ansenliga mängder vatten tas i anspråk för verksamheten. Svart tung rök bolmar oupphörligt ur skorstenar och ut i atmosfären.

Tredubblad konsumtion senaste fem åren
Nuzran Aldhaï visar upp vad allt handlar om: en frukt mindre än ett plommon. Frukterna ser ut att vara stöpta ur blod medan insidan är ett konstverk med tusentals olika linjer och skyddade kärnpartier. Kärnan genererar i olja, fibret i andra bränsleformer. Det tar ett nedhugget palmträd tre år att växa ut igen och oljepalmen sex månader att producera nya frukter. En klase väger i snitt elva kilo. Palmolja används till bland annat läppstift, tvål, frukostflingor och sojamjölk. Konsumtionen av produkter stöpta ur palmolja har tredubblats globalt sett under de senaste fem åren. Nuzran visar därefter runt i fabrikens olika stadier. Den trettioårige mannen berättar med detaljrikedom och stolthet. Fabriken är måhända ung men expansionsplanerna går redan varma inom företagsledningen.
– Det här är palmoljeregioner, säger Nuzran och syftar på östra Kalimantan. Häromkring finns redan många fabriker och planer på fler hör man om överallt. Det är framtiden.
Nuzran själv kom till palmoljans Borneo från Sumatra för ett halvår sedan. Han saknar sin fru och tvåårige son. Saknaden är en kollektiv känsla här, oavsett plats i hierarkin; merparten av de anställda kommer utifrån, från Java, Sumatra, Timor. Fältarbetarna, det vill säga de som sliter i olidlig hetta i djungeln, består av billig arbetskraft, migranter som här tjänar mer än i sina hemtrakter; snittlönen är cirka 1 500 kronor i månaden. Dagsförtjänsten omkring 50 kronor. Nuzran känner inte till mer om Borneo än vad denna palmoljetäckta yta förmår visa honom. För honom och de övriga anställda är världens äldsta urskog blott en arbetsplats. Vad de ser är monokulturens Borneo, det som av affärsmän enkom beskrivs som “möjligheternas land”.

Migrantarbetare, palmolja och kol
Palmoljans ankomst till Borneo blev verklighet på grund av att flera omständigheter sammanföll. Indonesiens ekonomiska brunnar har långsamt börjat sina. Sumatras naturresurser var kartlagda för hundra år sedan, Java närmar sig slutskedet av befintliga mineralupptäckter och blickarna har sedan länge riktat sig mot arkipelagens bräckliga korallrev, vilka tros ruva på rikliga oljefynd. Därför vändes blickarna mot Borneo och kort senare upplever Kalimantan en tillbakagång till Suhartos ekonomiska modell, summerar den sociala rörelsen JATAM i sin rapport Deadly Coal: “Nu används Suhartos tillväxtmodell i massiv skala och inkluderar ökande kvoter av migrantarbetare, palmolja och kol – vilka är modellens tre tydligaste inslag.”
I centrum står, menar JATAM, enkelspårigt tänkande, historia som upprepar sig, misstag som begås på nytt utan dragna lärdomar. Modellen kräver fortsatt social och politisk instabilitet i svåråtkomliga regioner, och marker i Kalimantan, Papua och Java köps i regel upp av inflytelserika aktörer som senare anställer politiskt svaga grupper utan krav på tillgodosedda rättigheter eller acceptabla villkor. På avlastningskajen befrias lastbilsflaken från sina ton. Lasten av palmoljeklasar formar väldiga högar vars orangeskinande form för tankarna till bilder av supernovor innan de upplöses i atomer. Ali särskiljer mogna frukter från de omogna. Därefter skyfflas de mogna nedför en rödrostig järnbrant till steriliseringstankern för två timmars renspolning. Arbetsbördan är tung, det är mitt på dagen och hettan slår som tunga hjärtslag mot asfalten. Inte en vattenflaska i närheten. Många ögon vittnar om utmattning.
– Det är tunga uppgifter. Och lönen… Ali ser sig omkring, ingen från administrationen är inom hörhåll. Han slår ut med armarna. Och suckar:
– Vad tror du, egentligen?

Dåliga arbetsförhållanden
Lönedumpning är satt i system: de anställda erbjuds endast kontrakt för tre månader. På så vis pressas lönerna ner och nytt folk ersätts från ekonomiskt pressade hörn av Indonesien.
– Det är många som söker sig hit med bara händer och ber om jobb. Vi kan inte ge alla anställning, många åker härifrån lika tomhänta som de kom, men vi lider i varje fall inte brist på arbetskraft, förklarar Nuzran Aldhaï.
Nuzran sjunker ner i läderfåtöljen bakom skrivbordet på sitt kontor. Han ber en medhjälpare komma med några vattenflaskor. Luftkonditioneringen brölar i bakgrunden medan Nuzran förklarar London Sumatras sociala förankring i regionen. Nära fabriken har bolaget låtit bygga en skola. Loggan är lika överflödig som produktplacerad vid entrén så att ingen elev ska missa att lärosätet är döpt efter dess grundare och finansiär.
London Sumatra betalar närliggande byar mindre summor för markerna, men dessa bidrag visar sig ofta gå direkt till byäldsten eller lokalpolitiker. Förspelet till palmoljebolagens etablering visar därtill spår av bristande lokal förankring; ingen tycks ha bett bolagen att slå sig ner på marker som i generationer brukats för grödodling och jaktmarker. Bortsett från ringa sociala insatser är gränsen mellan bolag och byliv knivskarp. Få unga uppvuxna i Bantung Isuy eller närliggande byar arbetar på plantagerna, och de som provat lyckan i palmoljeindustrin vittnar om hårt jobb och dåliga ersättningar.
– Jag stod ut en dag, säger en ung man i tjugoårsåldern. Det var olidligt att jobba mitt på dagen i hettan med att plocka klasar. Det är få från trakten som ens vill jobba inom palmoljeindustrin. Det är så dåligt betalt och inte värt det.
I stället tar de tillfälliga arbeten som gummitappare för lokala markägare.
– Bättre betalt och mindre slitsamt, förklarar han.

Förgiftat dricksvatten
På Borneo vittnar lokalbor om lögner och ovetskap kring palmoljeproduktionens konsekvenser. Utsläpp och avfall från plantagerna har nått floder och vattenbestånd, gifter som synkroniserat sig med dricksvattnet och jordbruket. Andra har visat på otillåtna markövertaganden. Den sorgliga epilogen i Borneos palmoljetragedi skrivs ändå där den politiska säkerheten är som minst; i öns jord, i torvkärren som bär upp de planterade palmträden är inte lämpade för palmoljeproduktion. I Indonesiens skogspolitiska riktlinjer talar man numera ofta om “Zero Burn”, en rekommenderad riktlinje för att råda bot på Kalimantans utdragna färd mot natt. Men det återstår att se huruvida välskrivna fraser om miljöhänsyn kommer att stöpas till praktisk politik. På Borneo tror många att intressen och insatser – från marknad, Jakartas korridorer och regionala makthavare – helt enkelt är för höga.

Klas Lundström

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top