Eddie Olsson, medlem i Jordens Vänners Bonde- och urfolksutskott, svarar Karin Bojs kommenterande artikel i DN: Tacka vet jag miljöaktivister som utgår från vetenskap.
Precis innan 2019 tog slut hyllades Filippinernas livsmedelsgodkännande av det så kallade Gyllene Riset av Karin Bojs på ledarplats i DN under rubriken “Tacka vet jag miljöaktivister som utgår från vetenskap“. ”Vetenskapen vann, och många barn kommer att överleva och slippa bli blinda.” hävdar skribenten, men är det verkligen så?
Själva processen för att utveckla Gyllene Riset är vetenskaplig. Med moderna verktyg har man överfört arvsanlag från påskliljor till ris för att riset skall producera betakaroten, vilket vår kropp kan omvandla till vitamin A. Att brist på vitamin A är ett allvarligt problem för många fattiga är bortom tvivel, men frågan måste ändå ställas: var det verkligen vetenskapen som vann?
För att svara på den frågan måste vi anta ett lite bredare perspektiv genom att fråga oss huruvida det behov som finns bäst uppfylls med hjälp av just denna lösningen.
Gyllene riset utvecklas och sprids av International Rice Research Institute, vilka själva framhåller att Gyllene Riset ännu inte kunnat verifieras som en fungerande lösning för att minska A-vitaminbrist. Gyllene Riset är istället ett supplement till andra åtgärder, som införandet av grönsaker rika på vitamin A samt vitaminberikade matvaror i kosten.
Halterna av betakaroten i Gyllene Riset är låga, ett problem som förvärras av lagring. Så mycket som 80% av risets betakaroten har försvunnit efter 6 månaders lagring vid rumstemperatur. Som en följd skulle en genomsnittlig filippinsk vuxen behöva äta flera kilo ris om dagen för att tillgodose sitt dagsbehov av vitamin A. För att ens det skall räcka måste man samtidigt ha ett intag av fett, något som de fattiga som lider av A-vitaminbrist har dålig tillgång till i sin kost.
Så även om det uttalade syftet är att minska den utbredda A-vitaminbristen så påstår inte ens de som driver utvecklingen av Gyllene Riset att det är vetenskapligt belagt att Gyllene Riset faktiskt löser problemet, eller ens bidrar till en lösning.
Vad skulle kunna bidra till en lösning, då?
De redan nämnda insatserna för att få in grönsaker, rika på vitamin A, som med lätthet kan odlas i alla de berörda områdena skulle ha kunnat löst problemet redan idag, om man inte lagt tid, pengar och energi på att driva igenom den mer industriorienterade lösningen som Gyllene Riset är. Morötter är en typisk sådan grönsak, som med fördel kan odlas med små insatser för lokal distribution.
Så vem vinner på Gyllene Riset? Inte de undernärda barnen, inte de redan fattiga bönderna som förser sin befolkning med mat. Som så ofta annars i sådana här frågor är det de stora utsädesproducenterna som är de verkliga vinnarna. Inte nog med att man får sprida sin produkt under skenet av omsorg om de människor som påstås bli hjälpta, som en välkommen sidoeffekt bygger man vidare på bilden av GMO som mänsklighetens räddning från undernäring och matbrist. Att den bilden, på rent vetenskapliga grunder, kan betecknas som ren mytbildning, vill man inte veta av. Den som påstår något sådant utmålas som ovetenskaplig och känslostyrd, oavsett den vetenskapliga utgångspunkten.
Eddie Olsson