”Det är inte bråttom”

Det finns inget behov av att fatta beslut om kärnavfallets förvaring nu. Tvärtom menar Mats Andrén, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs Universitet.
– Trettio år är kort tid för utredning när tidsdimensionen för förvaring är flera 100 000 år, beroende på vilka partiklar man tar fasta på.

Publiceras även i Miljötidningen 5/2012

Sverige ligger, vid en internationell jämförelse, långt fram i planerna på ett slutförvar för använt kärnbränsle, och i princip handlar det nu om kompletteringar för att ansökan ska kunna godkännas. Den huvudsakliga kritiken rör kopparkapseln och risken för korrosion.
– SKB varit skickliga på att skapa en fungerande process, man har initierat diskussioner om den bästa platsen ur en geologisk synvinkel och sedan vänt sig utåt för att se vem som vill ta emot avfallet, säger Mats Andrén.
Parallellt med att inbjudan till kommunerna gick ut, började också en slags upphandling av kriterier och ekonomiska incitament för de lokalsamhällen som kunde tänka sig att ta emot en slutförvarsanläggning.
– Nu var det inte längre frågan om att hitta den bästa platsen, utan en tillräckligt bra plats för syftena, säger Mats Andrén.
Måste leva med våra beslut
Och på den vägen är det. Arbetet med att ta fram ett tillräckligt bra slutförvar har fortsatt, i högt tempo. Mats Andrén ställer sig frågande till brådskan, han menar att vi måste se på förvaret med framtidens blick och fundera över framtida intrång.
– Kanske var det inte så bra att utveckla kärnkraft som energikälla, kanske var det dumt gjort, det är ett dilemma vi har att leva med, fortsätter han, men vi måste hantera det på ett ansvarsfullt sätt.
Tidsaspekten är svindlande, minst 100 000 år, vissa forskare menar att det kan handla om flera 100 000 år. För att kunna ansvara för framtida generationer anser Mats Andrén att ansvarsbegreppet måste appliceras fullt ut.
– Det handlar inte bara om att svara upp mot olika regler och fullfölja en process, utan om det moraliska ansvaret, och då är det är en plikt att se framåt i tiden.
4000 generationer
Hur ska risken för framtida intrång minimeras? Historien visar att vi gärna letar efter det som gömts, och då är 500 meter under markytan inget avstånd.  När kärnenergiproduktionen en gång är avslutad, oavsett om det sker när uranet tagit slut eller när produktionen bedöms som för farlig, hur ska kunskapen föras vidare? Kunskap som inte används brukar försvinna efter några 100 år, hur ska denna information kunna föras vidare i 4000 generationer? Mats Andrén anser att det inte hastar att hitta en slutgiltig lösning för förvaring av kärnbränsle, utan tvärtom.
– Låt det ta tid och utred olika metoder vidare, beakta intrångsaspekten, se vad den teknologiska utvecklingen ger samtidigt som vi ska vara medvetna om att vi kanske inte hittar en lösning, och det får vi leva med.
Eva Lindholm

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top