Festival de aves i Colombia
På bara sex veckor har vi praktikanter, Sanna och Josefina, fått möjligheten att se allt från det storslagna anderna, byar i djungelmiljö, kuststäder i afro-ecuadorianska områden, urfolken Cachi och Awás territorium och allt däremellan. För två veckor sedan fick vi även möjligheten att korsa gränsen och besöka Colombia. Altrópico har flertal binationella projekt i områdena längst den colombianska gränsen i syfte att stärka ledare, öka kunskapen kring mänskliga rättigheter och hållbar utveckling och bevara naturområden. Med tanke på de nuvarande fredsförhandlingarna i Colombia är stärkandet av relationerna mellan ecuadorianer och colombianer viktigare än någonsin. Ecuador är det land som tagit emot flest colombianska flyktingar i Latinamerika och bara under den månaden vi bott här har vi hunnit möta flera av dessa och delta i diskussioner kring de pågående fredsförhandlingarna. Kort sagt var det en chock för många när avtalet blev nedröstat av befolkningen men orsakerna till detta är också många. Dels är det många colombianer som anser att avtalet inte är tillräckligt hårt och att gerillan kommer undan för lätt. I samtal med folk har det också framkommit att det finns en rädsla för att avtalet ska ge mer plats åt oorganiserade gäng i de områden som FARC tidigare kontrollerat och att regeringen i avtalet lovar vinstdrivande företag marken som gerillan ger upp, den mark som egentligen tillhör urfolkgrupper. Många har också påpekat att majoriteten av de som röstat nej till avtalet bor i storstäder som inte varit särskilt drabbade av konflikten.
För två veckor sedan fick vi möjlighet att besöka ett av de områden som varit värst drabbad av konflikten. Detta var i samband med ett av de binationella projekt som Altrópico jobbar med, nämligen fågelskådning med ecuadorianska och colombianska ungdomar. Den 21-23 oktober hölls “Festival de aves del piedimonte costero” i syfte att främja fågel- och ekoturism, bevarandet av lokala ekosystem och att stärka lokal “governance” i samhällena i Cuenca Binacional del Mira. Ihop med 20 ungdomar åkte vi med Altrópico till Ricaurte, en stad på ca 20 000 invånare i provinsen Nariño. Här deltog vi i flera föreläsningar kring artbevaring och fågelturism och fick lära oss att Colombia är det land i världen med flest fågelarter. Därefter delades vi in i tre smågrupper som skulle besöka varsitt naturreservat under de kommande två dagarna. Jag, Sanna, och Josefina fick åka till reservatet La Planada som ligger i Awáfolkets territorium. Där deltog vi i fågelskådningen, samtalade med deltagare och invånare och promenerade i den storslagna djungelmiljön. Det var kul att se hur många barn och ungdomar, med kikare och fågelboken i högsta hugg, brann för fågelskådningen och temat artbevaring. Främjandet av fågel- och ekoturism är av stor vikt för invånarna i dessa områden då de oftast lever i ekonomisk utsatthet och vill få makt över sina resurser på ett hållbart sätt. Överlag har ekoturism ofta nämnts som ett sätt att komma framåt av de olika samhällen vi besökt sedan praktikens start.
Under festivalens sista dag återvände vi till Ricaurte där det skulle hållas olika tävlingar för barn och unga på temat fåglar. Vi blev ombedda att delta som jurymedlemmar i en fågelritningstävling för olika åldersgrupper och Josefina fick även bedöma i en tävling kring vem som kunde härma fågelläten bäst. Mellan festiviteterna fick vi även möjlighet att promenera runt i Ricaurte och samtala med några colombianer kring fredsförhandlingarna. Ricaurte har länge klassats som en “zona roja”, röd zon, i konflikten men enligt några av de vi pratade med har det blivit mycket säkrare under tiden då fredsförhandlingarna pågått. Många av de colombianer vi samtalade med verkade hoppfulla inför att det trots den senaste omröstningen ändå skulle bli fred. Vi har fortsatt diskutera frågan med andra colombianer vi mött under Altrópicos projekt och gemensamt verkar vara denna tro på freden, la paz. Även om fågelskådning inte verkar vara så världsomvälvande så är vägen till fred i slutändan inte möjlig utan dessa interkulturella utbyten och möten i vardagen. Under fågelskådningsfestivalen slogs jag av ett citat som hängde i en banderoll på väggen och som jag vill avsluta detta inlägg med “No hay caminos para la paz; la paz es el camino”, Det finns inga vägar till freden, freden är vägen.
Bilder: Sanna Ghotbi & Josefina Sonnhammer
