Framtidens bränslen v/s Levande skogar


Att den fossila eran oundvikligen går mot sitt slut skyndar på utvecklingen mot de så kallade gröna bränslena. Numera är det inte bara miljökämpar som förespråkar bioenergi. Men bakom de nya biobränslena står samma multinationella energiföretag och tillväxtivrande regeringar. Det finns goda skäl till att inte slappna av och luta oss tillbaka utan istället vända blicken mot de resurser och intressen som står näst att offras för vår energikonsumtion.

Publicerad i Miljötidningen 4/2010

Minskade oljetillgångar, förväntat stigande oljepriser och antagna klimatmål inom EU och Sverige gör att efterfrågan på bioenergi nu är större än någonsin. Detta driver upp priserna på den biomassa som lämpar sig för att producera bioenergi och lönsamheten i investeringar på området ökar. Den svenska skogen har i och med detta blivit högintressant. Mer än hälften av Sveriges totala yta består av skog (cirka 23 miljoner hektar) och skogsindustrins (virke och pappersmassa) roll i den svenska ekonomin är central. Men kanske är det ingenting mot den ekonomiska betydelse skogen kan komma att få om några år ifall de rådande politiska förhoppningarna om framtida trädbränsleproduktion infrias.

Även internationellt är biobränslen ett hett ämne. De flesta större energibolag har numer någon form av satsning på området. Välkända oljejättar som Shell, BP och Preem talar sig särskilt varma för behovet av framtidens biodrivmedel, som har låga koldioxidutsläpp och som produceras utan att konkurrera med fattiga människors matproduktion. Man siktar på biodrivmedel med samma kvaliteter som de olje- och dieselprodukter som man redan har en välutbyggd kunskap om, kunskap som krävs för att snabbt bli starka inom området. Eller som Linda Cook, högsta chef för Shells gas- och kraftdivision uttryckte det till tidningen Guardian: “Biobränsle passar bättre in Shells logistik, handel och varumärkesprofil än andra förnybara energislag.”

De vanligaste biobränslet som tillverkas och säljs idag, både i Sverige och internationellt, är etanol gjord på spannmål, raps, fröer och gryn. Dessa hör till den så kallade “första generationens biobränslen” och har kraftigt kritiserats på grund av att matgrödor går till att tanka bilar istället för att mätta munnar. Nu forskas det istället intensivt på “den andra generationens biodrivmedel”, vilken huvudsakligen baseras på skogsråvara. Anledningen till detta är att träd innehåller höga halter cellulosa – den dominerande komponenten i växternas cellväggar som består av långa kolhydratkedjor – som kan omvandlas till ämnen nödvändiga för bränsleproduktion. Andra generationens teknik gör det möjligt att separera cellulosan från det hårda ligninet i träet. Beroende på hur cellulosan sedan behandlas får man ut olika slags drivmedel.

Dimetyleter (DME), metanol, biometan, syntetisk diesel och vätgas kan produceras genom att cellulosarik biomassa (exempelvis träflis eller svartlut) förgasas och omvandlas till syntetgas. De här produkterna förväntas komma ut på marknaden om 10-15 år. Redan om några år spås en form av bioetanol som produceras genom att bryta ner och sen jäsa cellulosa kunna lanseras.

Var ska all biomassa komma ifrån?

Ett av de extremare förslagen för att öka biobränslemängden är att använda genteknik. Lignin är det ämne som ger ett träd nödvändig styrka och form för att hålla sig stående. Men ligninet begränsar samtidigt trädets tillväxttakt och förhindrar effektiv utvinning av cellulosa. Genom att med genteknik minska ligninhalten i trädceller hoppas forskare kunna höja trädens potentiella energiutvinning. Dessutom pekar förespråkarna på en rad andra miljövinster, så som minskat behov av bekämpningsmedel och vatten. Sådana genmodifierade (GM) träd odlas redan i fältförsök på flera platser runt om i världen. Debatten om GM-grödor har pågått under lång tid och samma kritik kan även appliceras på GM-träd. Hög spridningsrisk, utarmad biologisk mångfald, resistens och utsatta jordbrukare är bara några exempel på riskområden. Man kan fundera på hur en skog (läs plantage) bestående av GM-träd skulle klara en storm. Och vad som skulle hända om frön från dessa ligninfattiga träd spred sig över stora områden?

Att den svenska skogen har stor potential för ökad bioenergiproduktion, och då främst trädbränslen, verkar de flesta vara överens om. Men frågan är hur mycket vi ska och kan ta ut, och med vilka metoder? Den av Göran Persson tillsatta Kommissionen mot oljeberoende bedömde i sin slutrapport år 2006 att det svenska bioenergiuttaget kan fördubblas fram till 2050. SLU-professorn Sune Linder konstaterade då att virkesproduktionen på drygt 100 miljoner kubikmeter per år inte skulle räcka för att täcka både skogsindustrins och “en expanderande bioenergisektors behov av råvara”.

Året därefter presenterade Alliansregeringen sin proposition om svensk skogspolitik (prop. 2007/08:108) med olika förslag på metoder för att höja produktionen i skogen. Dels ansåg man att uttaget av biomassa från befintliga skogsmarker har potential att öka rejält, främst genom att plocka ut mer avverkningsrester. Dels öppnades det upp för möjligheterna till intensivodling av skog på nedlagda jordbruksmarker och skogsområden som anses sakna höga naturvärden. Med intensivodling menas metoder som ökar tillväxten i skogen rejält, till exempel gödsling, inplantering av contorta-tall och hybridasp, samt kortare omloppstider.

Intensivodlingens risker

Att intensifiera uttaget från skogen har skogsindustrin länge lobbat för. Men från att tidigare främst ha argumenterat i termer av högre ekonomisk tillväxt, har nu klimatutmaningen blivit det perfekta alibit. Den mest uppenbara klimatfördelen med att använda trädbränslen för energiproduktion är att träd växer upp igen och igen. Ofta framhålls även hur den så kallade substitutionseffekten, det vill säga att trädbränslen ersätter fossila bränslen, ger stora klimatvinster. Produkter från skogen kan också energiåtervinnas efter att de förbrukats, och till dess fungerar de som ett lager för kol

Men det finns all anledning att inte lita blint till sådan typ av argumentation. Enligt Artur Larsson på ArtDatabanken kan man inte vara säker på att biomassan som tas ut ur skogen används på önskat sätt. Det kan lika gärna vara så att biomassan används till annan konsumtion. De intensivodlade ytorna skulle i det närmaste kunna liknas vid jordbruksplantager, med bland annat allvarliga förluster av biologisk mångfald och höga kväveutsläpp som följd. Dessutom blir klimatvinsterna obefintliga, om inte till och med negativa då den snabba avverkningstakten tar ut det kol som binds in i biomassan.

Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) fick 2007 i uppdrag av regeringen att utreda möjligheterna till intensivodling i Sverige. Slutsatserna som presenterades förra året var mycket positiva till storskalig satsning på intensiva odlingsmetoder. Men hela utredningen har fått massiv kritik dels från miljöhål men också av Skogsstyrelsen och av SLU:s egna anställda på ArtDatabanken. Regeringen hann dock inte fatta beslut i frågan innan valet, utan förväntas göra det under hösten 2010 eller tidigt nästa år.

Hur ett ökat uttag av avverkningsrester kommer att påverka ekosystemen har det ännu inte forskats så mycket på. Men det finns flera uppenbara riskfaktorer att titta närmare på. Ökad försurning, näringsbrist och negativ påverkan på markprofilen är några exempel.

Behovet av gröna bränslen för att förse världen med fossilfri energi är uppenbart. Men att med detta argument öka trycket på en redan hårt pressad skog, utarma ännu fler naturområden och använda högriskklassad teknik riskerar att endast byta ett miljöproblem mot ett eller flera andra. Även om skogen säkerligen kommer ha en fortsatt viktig roll för vår energiproduktion är det snabbaste och i särklass miljövänligaste sättet att tillgodose världens energibehov fortfarande att minska på konsumtionen.

Lina Hällström

Scroll to Top