Tre män tillbringar sommaren med att bygga en stuga 14 meter upp i en norrbottnisk tall. Medan de frågar sig själva varför de gör det, och varför de gör en dokumentär om det.
 
 
 
 
Filmrecension: Trädälskaren, Regi: Jonas Selberg Augustsén, Distribution: Folkets bio, 2008

 
Då och då klipps olika slags experter in som försöker reda ut frågan, och människans relation till träden, lugnet och friheten.
Biskop emeritus Martin Lönnebo tycker att vi pratar om människor alltmer i termer av maskiner, fastän vi borde sträva mot trädlikhet. Trendanalytiker Cay Bond anser att naturen är mer inne än någonsin. Göran Greider talar om hur Sveriges snabba urbanisering har lämnat en tomhet i oss.
I filmen ryms mycket längtan; bort från Stockholm och hem till mormor, palten och de långa horisonterna. De kommer dit men ändå inte riktigt. Hela filmen blir en strävan mot ett lugn som aldrig helt infinner sig. Det är som att de inte egentligen vill slå sig till ro och se ut över vidderna. Kanske av rädsla för att hamna i en naturromantisk indiangenre, som de dock aldrig riktigt är i närheten av. Närmare är statoilkorv med mos och vingliga byggnadsställningar kring tallen. Andlöst vackra motljusbilder varvas med rastlöshet och tröga skruvar.
Reflexioner kring skogsbrukets härjningar saknas helt, men kanske är det ett medvetet val, att undvika kamp och politik. Att bara följa sin vagaste längtan.
Anna Froster

Twitter.com/Miljotidningen