Hellre ris än pengar

Pariah har levt hela sitt 100-åriga liv i Campur Rejo. Barnbarnens hälsa och marken är he nnes allt . Miljötidningen besöker Java och en plats som ännu inte fallit för trycket från multinationella företags markhunger.

 
 
 
 
 
Foto: Klas Lundström/Andrea Martinez
Publicerad i Miljötidningen 4/2011

 
100-åriga Pariah erbjuder tak över huvudet medan regnet öser ner. Bredvid den åldrade kvinnan vandrar en spräcklig anka omkring och muttrar i eftermiddagsskuren. Pariah har levt här, i byn Campur Rejo i hjärtat av Java, hela sitt liv. Hon är en överlevare, visar det sig. År 1945 bevittnade hon med egna ögon hur den holländska kolonialmakten massakrerade civila inte långt härifrån.
I unga år, innan den självständiga republiken Indonesien började dela ut jordlotter till småbönder, arbetade Pariah för en större markägare. Senare gifte hon sig, fick sex barn, alltmedan förändringar ven genom Indonesien och tog Campur Rejo med sig i processen. Därefter, någon gång i mitten av livet, fick hon sin egen jord. Hon sörjer sin makes bortgång för femton år sedan. Tillsammans lämnar de 27 barnbarn efter sig. Hennes starkaste minne under alla år är lyckan för sina barns och barnbarns hälsa och drägliga livssituation.
– Och att jag har min egen mark.
Ett långt 1900-tal
Om Indonesien under självständighetens födelse under 1940-talet till nutidens ekonomiska framgångssaga via Suhartos diktatur har hon inte mycket att säga.
– Det är ingen skillnad då från nu. Mitt liv är detsamma: jag har ett litet hus, några djur, ett enkelt liv. Men jag har berett vägen för mina barn. Det är det största.
Nu inväntar hon dödens ankomst, utan förebråelse eller rädsla sittande utanför sin dörr medan regnet öser ner. Det går att se att Pariah känner sig klar med livet. På andra sidan den stigande gatan, och regndropparna, har ett av barnbarnsbarnen satt i halsen. Modern klappar ömt barnet om ryggen. Stenstigen neråt ser förrädisk ut, men Pariah lugnar den orolige.
– Det är inte så halt, lugnar den gamla kvinnan, vars erfarenhet och spenderade tid under solen i Campur Rejo känns tillräcklig för att sätta sin tillit till.
Ett gemensamt arbete
Sedd ur fågelperspektiv är Campur Rejo en isolerad udde i ett hav av grönska. Risfält under regnperioden, jord för chili och majs under de torrare månaderna. Här lever och arbetar femhundra invånare, här finns ett dagis, en skola, en moské vackert belägen bland de trånga bygatorna, som ömsom stiger ömsom faller. Människor är simpla bönder, lever av skördarna och lokal handel liksom generationer före dem. Men ett kooperativt mönster är tydligt, och samhällets närvaro är frånvarande.
På gårdarna lever djur bakom inhägnader av bambu. Under eftermiddagarna vallar man änder till risfältens trappor för arbete; de pickar bland vattensamlingarna efter frön och insekter. Jordbruket är rakt igenom manuellt av såväl praktiska som ekonomiska skäl; geografiskt är den branta terrängen svårarbetad för traktorer, och dessutom hyr man boskap från andra familjer vid behov. På så vis sponsrar de i längden sig själva och undviker att slita på miljön i form av utsläpp.
– Alla jobbar hårt på att motverka erosion i jorden. Alla behöver vatten så enighet, samarbete, är ett måste och något som alla är införstådda med, förklarar vår tolk Anaz.
Studenter och någon turist
Då och då anländer studenter från de närliggande lärosätena. De berättar om nya tekniker och förmedlar kooperativa alternativ. Det är det närmsta Campur Rejo kommer någon form av officiell organisering. Behövs fackförbund här, frågar man sig. Solidariteten är så djupt förankrad och inrotad i människors vardag och världsbild att den förefaller skriven i sten.
Men framtiden kan se helt annorlunda ut. Kommande generationer uppmuntras söka efter ett annat liv än deras föräldrar erbjudits i Campur Rejo.
– Du ska aldrig utesluta någonting, säger Anaz. Riset är hela Indonesiens levebröd, så om inte byns invånare själva klarar av produktionen kommer man säkert att välkomna utomstående företag.
Än så länge har inga utomstående, eller för den delen utländska bolag, erbjudit pengar för byinvånarnas marklotter. Men på andra håll i Indonesien har småbönders och ursprungsfolks odlingsbara jordlotter köpts upp respektive konfiskerats av utländska bolag; allt i en global trend där storkonsumenter av palmolja, ris, olja och timmer säkrar sina tillgångar via preventiva uppköp i tredje världen.
Dalen vilar på ett hinduistiskt arv. På en platå reser sig templet Segloriyo mot skyn längs en välansad gräsmatta. Gräshoppor sjunger i gäll samstämma från den omringande djungeln. Segloriyo blickar ner över Javas hjärta i egenskap av riktmärke, en kompass som byborna vägleder sig efter. Här, där trons övertygelse och arbetets omutbara dedikation smälter samman, har templet blivit själva centrum för Campur Rejos existens.
Minnet av tigrar
Inför och efter skördeperioder vallfärdar bybor till templet med rökelser, sötsaker, ris, pengar eller blommor som offergåvor för att visa sin tacksamhet och önska sig ännu en lyckad skörd. 60-årige Bapak Kusno var förste vaktmästaren vid Segloriyo. Han började se efter tempelområdet 1977, nu har hans son tagit över den pensionerade faderns arbetsuppgifter.
– Det var ett fridfullt jobb, minns Kusno. Jag är mycket stolt över det.
 
Bapak Kusno är vaktmästare vid Segloriyo
Han berättar om timmarna efter mörkrets inbrott; det hände att han såg tigrar och vildsvin röra sig längs med tempelområdets utkanter. Templet förblev emellertid orört och ignorerat under flera decennier. Nu svettas en och annan turist under solen bakom en guide längs vägen upp till Segloriyo. Men idén om etablerad turism i byn grusas snabbt i samtal med bybor.
– De är inte intresserade av någon monoekonomi här, förklarar Anaz. Det här är en stillsam plats med traditioner och seder som respekteras och som går långt bak i historien. Turism skulle kunna bryta livscykeln.
På kvällen samlas grabbarna i byn runt pingisbordet i ett oanvänt uthus. Några spelar schack. Tempot i spelet är högt, poängen rusar iväg. Tjejerna är hemma, förklaras det. Tonåringarna röker filterfria cigaretter och garvar mellan skämten. De känner stolthet över Segloriyo. Det är en del av deras identitet, deras historia, förklarar de.

Multinationella företag hotar

Risfältens trappsteg formar en livscykel som alla tycks införstådda med. Ris köps och säljs i ett kooperativt system där samtliga hushåll bidrar till såväl produktion som underhåll av jorden. När holländarna lämnade Indonesien tog människor markerna i besittning och fortsatte att odla på dem. Marker som senare blev beskattade, men på Java är lundarna alltjämt i stor utsträckning i småböndernas ägo.
Hellre ris än pengar, lyder ett lokalt ordspråk. Risets plats i Indonesiens kultur, identitet och symbolism bör inte underskattas; landet räknas till en av de största risproducenterna i världen, grödan ger hundra miljoner invånare ett arbete och Indonesien är ett av få länder i världen som är självförsörjande på ris.
Global matkris
Campur Rejo och Indonesien står liksom övriga tredje världen inför en stundande matkris. En kris framtvingad av marknadsspekulationer, skenande priser och klimatförändringarnas följder. Det senare har slagit hårt mot många ekonomier, i östra Java slogs 8,6 procent av risproduktionen i spillror på grund av oväder, skrev The Jakarta Globe i en ledare (24/4). Skribenten Anggi Maria Kusalasari frågade sig: “Kommer Asien att åse större konsekvenser av den komplexa matmarknaden, med tanke på att regionen är hemvist för flera av världens snabbast växande ekonomier: Kina, Indien och Indonesien.”
Världsbanken fastslog nyligen att antalet fattiga i Indonesien kommer att fördubblas – från 31 till 60 miljoner år 2011 – om de skenande matpriserna håller i sig. Indonesiska opinionsbildare sätter å sin sida stor tillit till globala allianser (G-20 och FN) men förbiser de facto att planetens makthavare har förtvivlat svårt att nå konsensus kring den politiserade matfrågan.
Klimatet ändrar allt
Män och kvinnor arbetar från soluppgång till sen kväll. Under den starka solen vattnar de chiliodlingarna och plågar risfälten med envisa kor. Förut kunde bönderna förutse säsongerna men med åren har den globala uppvärmningen trängt sig på och gjort vädrets skiftningar och skiftande temperament till många indonesiska bönders största problem. I Campur Rejo inser de att anpassning efter nya klimatmässiga förutsättningar, och de skiftande ekonomiska premisserna som följer i dess spår, är ett måste.
Det imponerande bevattningssystemet har Campur Rejos invånare själva anlagt och bekostat. Vid varje odlingsbar plätt strömmar källvatten ut ur jorden till grödornas undsättning, i varje bostad fylls tankarna. Men å anda sidan är rören snart trettio år gamla, springor syns i de solida rörkropparna och läcker ut vatten längs gångstigarna. För byborna innebär vattnet en enorm infrastrukturfråga. Vem betalar? De själva. Staten har på pappret en skyldighet att skjuta till stöd och medel, men ingen vågar ta risken att vänta tills myndigheterna behagar agera.
Källvatten rinner ner i oupphörlig takt från de högre höjderna, via Segloriyo, risfälten och bostäder. Vattnet är tillvarons moder, var man än befinner sig hör man spår av det; vid Segloriyo, på fälten, sittande på Pariahs enkla utomhusmöbel lyssnande till regnets monotona symfoni.
En moped passerar förbi längs ett magert krön, på väg tillbaka till byn. Mopeden är tecknet på bra eller dåliga tider i Campur Rejo. Bönderna skulle aldrig sälja marken, förklarar Anaz, så efter dåliga skördar och magra plånböcker säljer man mopeden.
– Därför förstår man att skörden går bra om en massa mopeder hörs och syns överallt.
Klas Lundström 
 

Miljötidningen på Twitter @Miljotidningen

Dela gärna vår kamp!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top