Ett steg mot en värld utan tillväxt

Tillväxten skymmer sikten för hur vi egentligen vill att våra samhällen ska vara. Det menar den brittiske hållbarhetsprofessorn Tim Jackson som skrivit en rapport åt den brittiska regeringen om hur en tillväxtfri ekonomi kan utformas. Miljötidningen träffade Jackson under hans Sverigebesök för att lansera den svenska översättningen.
Publicerad i Miljötidningen 1/2011

 
När jag läser din bok och ser vilka förslag du lägger fram slår det mig att de väl överensstämmer med krav som miljörörelsen ställer. Ökade satsningar på kollektivtrafik, ett ekologiskt tak för ekonomin, lagar mot kommersialisering. Har  du kikat på miljörörelsens lösningar i arbetet  med boken?
– I början av min yrkeskarriär arbetade jag en hel del  för miljörörelsen och deras lobbyorganisationer.  Mitt allra första jobb var ett research-jobb på  uppdrag av Greenpeace. Sen konsulterade jag  Friends of the Earth. Att jag har stor förståelse för det perspektivet märks ju i hur boken utformats. Det jag däremot inte hittade i miljörörelsen var förståelse för den andra sidan av dilemmat. Förståelsen för ekonomin.
Du skriver att vår nuvarande ekonomi lider av ekologisk analfabetism. Anser du att miljörörelsen lider av ekonomisk analfabetism?
– I början motsatte sig miljölobbyn det huvudsakliga sättet att prata ekonomi, säg fram till tidigt 80-tal. Men sen kom det till en punkt där man gjorde ett taktiskt beslut att acceptera det gängse sättet att se på ekonomin och anpassade sina argument därefter.  Så på 80-talet och särskilt 90-talet fanns en tendens att man presenterade miljöförbättringar som att de också var bättre för ekonomin. I gengäld fick man ett visst inflytande och idéer som varit marginella anammades av regeringar, som återvinning och energisäkerhet. Det gjorde det också svårare för miljörörelsen att föreslå radikala förslag.
Är det därför tillväxtkritiken är mer tillbakadragen idag?
– Absolut, vi ser mycket mindre av den från miljörörelsen. Mina samtal med miljörörelsen har varit svåra sedan boken kom ut. Det är smarta personer som sitter där, de är intelligenta, de förstår budskapet. Men de förstår också att deras inflytande på politiken och på regeringen hänger ihop med att de inte ska bli utdefinierade som extrema.
Din beskrivning av de ekologiska gränserna för ekonomin är ganska självklara, åtminstone för Miljötidningens läsare, men du skriver att det ekonomiska systemet inte ens lever upp till sina egna målsättningar?
– Tillväxtekonomier behöver tillväxt. Så politiker måste kontinuerligt stimulera ekonomin. Vi har haft flera kriser sedan 30-talskrisen. Vid de här kriserna fram till 70-talet inriktade man politiken på att hålla tillväxten igång. Man följde Keynes idéer, det vill säga att staten kontinuerligt måste stimulera ekonomin när det blir en nergång. Sen kom monetarianismen i slutet av 70-talet och på 80-talet. Det vill säga att staten inte ska lägga sig i, utan att marknaden själv ska klara att stimulera tillväxt. Då blev man tvungen att utöka pengasektorn så att det skulle finnas möjlighet för den privata sektorn att låna. Så på 80- och 90-talen såg vi en extrem ökning av skulder och lån. Det intressanta med finanskraschen 2008 var att Keynesianismens idéer kom tillbaka om statens starka roll. Men kraschen i sig kan ses som slutpunkten för en politisk och ekonomisk agenda i syfte att ständigt expandera ekonomin. Krisen var ett direkt resultat av den expansionen.
Du skrev den här boken i kölvattnet av den ekonomiska krisen. Nu har det gått ett par år. Är du mer eller mindre optimistisk idag, med tanke på hur regeringarna hanterade bankernas kris?
– Mindre optimistisk när det gäller hur regeringarna agerade i förhållande till bankerna. Jag tycker det är ett märkligt agerande, att så väldigt lite gjorts för att förändra systemet i förhållande till de enorma ansträngningarna att stötta bankerna ekonomiskt. Men å andra sidan är jag ganska optimistisk med tanke på att det nu finns en diskussion om hur ineffektivt det ekonomiska systemet är, och ett samtal om vilken ekonomi vi ska ha. I förhållande till den verkliga ekonomin är jag varken mer eller mindre optimistisk än tidigare. Alla problemen som orsakade förra krisen finns kvar och kommer att komma tillbaka. Vi måste ta itu med dem förr eller senare.
Det är ganska stora förändringar som du föreslår. Börjar man i fel ände riskerar alla framsteg att gå om intet. Vad måste till exempel göras i förhållande till banksektorn?
Mitt uppföljningsarbete har jag ägnat åt just det: var man ska börja och hur. Den stora frågan är vilken roll investeringar ska ha. I den reguljära ekonomin har deras roll främst varit att man investerar i ökad produktionskapacitet för att kunna expandera affärerna. Ovanpå det kommer spekulationsekonomin som till en viss del åker snålskjuts på produktionsökningen. Risken med den typen av investeringar, som vi såg vid finanskrisen, är att de inte är internaliserade inom den sektor som utför aktiviteten. Slutligen blir det staten som får ta över skulderna. Det man måste göra är att skapa regler för den här sektorn så att den inte kan ägna sig åt detta destruktiva beteende.
Det som måste skapas är i stället en marknad för investeringar som skyddar och bibehåller finansiella, fysiska, ekologiska och sociala tillgångar. Avkastningen på de investeringarna blir hur väl de lyckas med att uppnå målsättningen att skydda tillgångarna. Det måste vara en hörnsten i en framtida stabil  ekonomi. Man behöver Stimulera etiska investeringar i den infrastruktur som offentliga institutioner finansierar. Man behöver stimulera småskaliga investeringar, så att grannskap kan satsa på sin egen långsiktiga säkerhet.  Allt det här behövs på en och samma gång.
Man kan också tala om bankernas roll och deras behov av reserver för att få låna ut, att deras täckning måste vara högre. Men den viktigaste frågan att ta tag i är att åtgärda den finansiella sektor vi skapat. Den är brutal och extremt orättvis och den håller på att driva oss mot en ekologisk katastrof.
Du nämner i din bok också att det finns olika former av kapitalism. Liberala marknadsekonomier, i huvudsak Storbritannien och USA och koordinerade marknadsekonomier exempelvis Sverige. Idag håller Sverige till stora delar på att förvandlas till en liberal marknadsekonomi. Svenskar som privatpersoner lånar till exempel mer än någonsin och bostadslånen stiger.
– Jag har förstått att den skandinaviska ekonomiska modellen är på fallrepet sedan 2006.
Även före det får man nog säga, men utvecklingen har accelererat. Hur ser du på en sådan förändring av svensk ekonomi?
– Det är en farlig situation, valmöjligheterna minskar. Den skandinaviska modellen har stått för ett verkligt alternativ. Jag tycker det låter alarmerande att särskilt den svenska modellen nu hotas. Så  som jag fått det berättat så har det funnits ett motstånd i svenska värderingar mot de nyliberala idéerna, åtminstone till en viss del, och att regeringsskiftet 2006 undergrävde det motståndet.
Om jag ska sammanfatta ditt recept för en hållbar ekonomi handlar det, förutom investeringarna, om att vi ska konsumera mindre och arbeta  mindre…
Det är en för stor förenkling. Den centrala frågan är arbetsproduktiviteten, alltså hur stor produktionen är per arbetad timme. Om arbetsproduktiviteten fortsätter att öka, vilket den hittills gjort finns det bara två alternativ: antingen växer ekonomin, eller så blir människor arbetslösa. Det finns två sätt att komma runt det. Antingen accepterar man att arbetsproduktiviteten fortsätter att öka och då måste man dela upp arbetet, om man ska hålla sig inom den här planetens ekologiska ramar. Historiskt har vi plockat ut en del av effektivitetsökningarna som ökad lön och en del som kortare arbetstid, så det är inget nytt. Men det finns en möjlighet till och de här lösningarna hänger delvis ihop. Det är helt enkelt att man inte godtar att arbetsproduktiviteten  ständigt ökar. Det är den ökningen som driver fram behovet av ständig tillväxt i ekonomin. Om man har lägre arbetsproduktivitet så kan arbetstillfällen bibehållas.
Du säger helt enkelt att vi ska arbeta mindre effektivt?
– Det är en känslig fråga. I traditionell ekonomi är låg arbetsproduktivitet dåligt. Det finns en besatthet kring hög arbetsproduktivitet, men den är i själva verket en fälla. Man måste fråga sig vad vilka värden vill vi bygga vår ekonomi kring? Hälsa, utbildning, socialt arbete, omsorg, avkoppling och rekreation. Det är områden där det mänskliga inslaget i aktiviteten bidrar till värdet på tjänsten. En värld som prioriterar arbetsproduktivitet driver bort människor från  den typen av verksamheter. Läkare ska träffa fler patienter, lärare ska undervisa fler elever och socialarbetare ska hinna med fler klienter. I jakten på hög arbetsproduktivitet, urholkas hela kvalitén i det vi faktiskt utför inom ekonomin. I den nya ekonomin borde man i stället fokusera på meningsfulla arbeten. Om det då visar sig att den bäst fungerande ekonomin kräver att man delar på arbetstiden får man göra det, eller om man måste för att de ekologiska gränserna kräver det. Men arbetstidsförkortningen är inte ett mål i sig, det är den hållbara ekonomin.
Man måste konsumera det man behöver. Men för att vi ska behöva mindre talar du om en social förändring där vi inte får vårt värde utifrån vad vi äger eller hur vi konsumerar.
– Det är delvis sant. En del av vårt värde får vi genom hur våra förutsättningar till ett gott liv ser ut. De förutsättningarna begränsas av många saker: fysisk infrastruktur, regler och byråkrati, sociala konventioner och andra människors förväntningar på oss. Vi måste se över alla de här områdena, man kan inte bara lösa det genom att människor höjer sig själva över konsumismen. De krafter som håller oss fast i det här beteendet är för starka. De upprätthålls av institutioner och myndigheter och de är i högsta grad sociala.
Vem upprätthåller de här begränsningarna?
– Svaret beror på hur filosofisk man vill bli. Väldigt förenklat har jag förklarat det som att systemet målmedvetet har uppmuntrat en enda av människans  många egenskaper och man har gjort det skickligt. Det är den själviska kunskapssökande konsumenten som betonats eftersom det är precis den som krävs för att hålla igång tillväxten. Vi behöver människor som uppför sig som konsumenter, då kan man fortsätta producera saker och då kan människor få ut sina löner så att de kan gå och handla ännu mer. Min poäng är att det har blivit en begränsning för människor, som håller dem fast. Att bara betona den sidan av människan har gjort att vi tappat bort vad det innebär att vara människa i bredare perspektiv. Genom evolutionen har den själviska och den sociala sidan av människan samverkat. Vårt ekonomiska system undertrycker den sida av människan som bygger på omtanke om andra.
Du berör inte maktfrågan särskilt mycket i boken. Varför?
Det skulle blivit en annan bok, men den frågan är viktig. Jag skriver lite om de sociala fördelarna med att ha en mer jämn resursfördelning i samhället, mer jämna inkomster och tillgång till arbete. Det är ganska uppenbart att en del av de ojämlikheterna gynnar människor som har makt i dagens system. Jag kan tycka att boken är lite väl förlåtande. De finns människor som helt uppenbart berikar sig på den här utvecklingen.
Jag har läst kritik av din bok från liberalt håll, att du vill att staten ska bestämma hur människor ska leva. Vad svarar du på det?
–  Redan nu agerar staten för att skapa ett konsumtionsmönster. Accepterar vi tanken på att det finns gränser för ekonomin, då måste vi också  acceptera att vi griper in i det här systemet. Och förstå statens roll i den processen. Min poäng är att det är extremt starka sociala krafter i rörelse som leder individer till att agera så konsumistiskt som de gör. Mitt argument är inte att folk ska ha bättre värderingar som jag inte kan leva upp till själv ens en gång Jag är inte en individ vit som snö som fungerar som ett praktfullt exempel för hur människor ska leva. Jag flög hit i dag till exempel. Men så långt det är möjligt inom de begränsningar som det här samhället sätter upp försöker jag göra bra val. Äta vegetariskt, inte äga en bil, minimera personresorna med flyg.
Att fundera över vad man kan göra själv behöver inte bara handla om skuld, det kan också hjälpa en i ett engagemang att orka ägna sig åt de här frågorna, snarare än att passivt stå bredvid och kommentera.
– Det tror jag stämmer när man talar om det utifrån den aspekten, att man deltar i återvinning och sådant. Men det måste också finnas en nivå där du kan tänka dig och föreställa dig saker som ligger bortom det du själv personligen kan uppnå inom dagens system.
Emil Schön
 

4 reaktioner på ”Ett steg mot en värld utan tillväxt”

  1. Jag skriver under på målen att gå över till ett system som inte ökar exploatering av jordens resurser och materiell konsumption.
    Det är förvånande att man då inte nämner befolkningsantalet. Färre människor kan få det bättre och samtidigt vara en mindre belastning. Ökar antalet människor så leder det till större konsumption och produktion än jorden kan bära så färre människor är en viktig prioritet. Kollektivtrafik nämns först som prioritet. Denna innebär större produktion, konsumption och tveksam livskvalite. Istället skall samhällena konstrueras så behovet av resor och deras längd minskar (framförallt bo nära arbete).

  2. Hej Dag, jag håller med dig om att samhällen bör planeras så att de behov man behöver få uppfyllda finns inom ett kortare avstånd. Men samtidigt är det inte realistiskt med ett samhälle utan transportbehov. Där kollektivtrafikmöjlighet inte finns idag är det biltransporter som gäller. Att gynna kollektivtrafik har dessutom inte visat sig tillräckligt. Effektiva begränsningsåtgärder för biltrafik måste till för att få över mer trafik på kollektivtrafik samt gång- cykel.
    När det gäller befolkningsfrågan är det en bubblare som börjat dyka upp allt oftare. Ofta är den ett sätt att flytta problemfokus från överkonsumtion i den rika världen och då framförallt av ett mycket rikt skikt människor. De flesta människor som föds på jorden idag föds in i fattigdom eller relativ fattigdom. Deras fattigdom beror inte på att de är för många, utan i grunden på att de själva, eller miljön där de lever, exploateras i den globala ekonomin. Då levnadsstandarden ökar, och framförallt då kvinnors rätt till sina kroppar och en självständig ekonomi stärks sjunker födelsetalen (Mer utförligt diskuterat i exempelvis Den stora förnekelsen Wijkman-Rockström), vilket de också gjort i raketfart i stora delar av världen.
    Jordens Vänners och min egen mening är att om man diskuterar befolkningsökningen som ett isolerat problem leder det bort från de verkliga lösningarna på globala problem kring social och ekologisk hållbarhet. Inte heller Tim Jackson berör befolkningsökningen.
    MVH
    Emil Schön
    mvh

  3. Hej!
    Jag tycker att man måste skilja mellan två aspekter av befolkningsfrågan. Dels rättvise- och fördelningsaspekten: Det är ett faktum att jordens resurser är ojämnt fördelade och att vi bör göra nåt åt den saken. Samtidigt är det ju onekligen så att ett större antal människor – oavsett om de är rika eller fattiga – tar mer plats och kräver större resurser. Så om vi inte vill att hela jorden ska förvandlas till en stor mänsklig myrstack, utan någon natur att tala om, måste vi nog på något vis stoppa och vända befolkningsökningen. Man får bara hoppas att det går att göra fredligt och på frivillig väg.
    Mvh, Ylva

  4. Det har visat sig att då kvinnor får mera makt över sin ekonomiska situation och bättre hälsovård, så föder man färre barn. Dessa siffror som är bekräftade genom kontrollerad statistik, styrker Emil Schöns argument. Fördelningspolitiken är boven då det gäller många barnfödslar. Hälsar Lilian M

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top