Isabella Lövin om EU:s fiskepolitik

Många fiskbestånd håller på att ta slut i europeiska vatten. Forskare före­språkar kraftigt minskat fiske. Ändå får fiskarna fortsätta fiska. Miljötidningen begav sig till Bryssel för att fråga EU-parlamentarikern Isabella Lövin (mp) varför.


 
 
 
Foto: Fredrik Hjerling
Publicerad i Miljötidningen 3/2011

 
För att ta reda på svaret be­ger vi oss till maktens centrum. Bryssel, EU-parlamentet. Den första januari 2013 får EU en ny gemensam fiskeripolitik, GFP.
Vi går in i den förvånansvärt lilla entrén till den gigantiska byg­gnaden med 15 våningar. Vi ska träffa Isabella Lövin, journalisten som gått från att granska mak­ten till att själv bli en del av den. Hon sitter i EU:s fiskeriutskott se­dan år 2009. Lövins sekreterare hämtar oss och vi tar hissen upp till åttonde våningen. Vi hinner se ut, långt ut över Bryssel, in­nan vi går genom långa korridorer fram till Lövins lilla kontorsrum.
Fiskekvoterna
– Ingen skulle tillåta att stora ar­ealer skog höggs ned. Om vi hade sett vad som sker under ytan kan­ske vi skulle reagera, säger Lövin.
88 procent av EU:s fiskebestånd är överfiskade. Skulle vi fortsätta fiska över våra tillgångar skulle haven vara tomma på fisk år 2048, enligt forskare. Varför stoppas då inte fiske på hotade bestånd?
Isabella förklarar att det finns ett rådgivande organ i fiskefrågor, ICES. Där sitter fiskexperter som marinbiologer. Men sedan behandlas rådgivningen i EU-kommissionen, och där finns även sociologer som ska se till de så kallade socioekonomiska aspekterna. De väger in vik­ten av att yrkesfiskare har jobb och att kustsamhällen överlever.
Yrkesfiskarna lobbar hårt för att få fortsätta fiska. Fiskarna och många av ministrarna ser fis­ket som kultur och en tradition värd att bevara, förklarar Lövin. I slutändan är det ministerrådet, bestående av i detta fall EU:s ministrar med ansvar för fiskeri­frågor, som bestämmer hur myck­et varje land och fiskare får fiska.
– Om forskarna i ICES säger att en minskning på 50 % av ett fiskebestånd krävs, väger Kom­missionen in de socioekono­miska aspekterna och säger minus 40 % i stället. Förslaget går till ministrarna som säger ”aldrig i livet” och kräver minus 10 %. Det blir en kompromiss på minus 20 %, förklarar Lövin.
Dumpningen
EU-regleringar säger att en del arter inte får fångas om de är för små. Regeln finns för att fiskar blir lekmogna vid en viss storlek och man vill se till att fiskarna hinner föröka sig. Därför kastar fiskarna tillbaka fisken i vattnet igen och fisken dör. Lagligt, men inte särskilt smart. Lövin berät­tar att i Norge måste all fisk tas i land, ”landas” på fiskespråk. Är det för mycket småfisk in­förs ett tillfälligt fiskestopp tills fisket har återhämtat sig.
Fredrik Lindberg på Sverig­es Fiskares Riksförbund säger att EU har för mycket makt i små och mellanstora frågor.
– Fiske är inte som en annan in­dustri. Vi styr inte över hur mycket fisk som finns i vattnet. Naturen ger förutsättningarna som industrin måste anpassa sig efter. Antalet fiskare måste styras av fiskemöj­ligheterna och inte styras som en planekonomi av EU-ministrar.
Subventionerna
EU:s ger olika bidrag till fis­ket för ca 500 miljoner euro per år. Då är inte fiskeavtal med länder utanför EU inräknat. Fiskenationerna ger även na­tionella bidrag till sina fiskare.
Fiskarna får bland annat bidrag för att skrota eller modernisera gamla båtar, och fram till år 2004 för att köpa nya, effektivare båtar. För att hålla priserna stabila även när det finns mycket av en fiskart, får fiskarna en lägstapris-garanti. Om de fiskar mer än vad som eft­erfrågas, så får fiskarna bidrag trots att fisken slängs på tippen.
Lövin förklarar att priset på fisk utan subventionerna därför ibland skulle bli lägre än nuvarande pris. Ofta skulle priset ligga ungefär på samma nivå.
Lindberg vill inte kalla skattebe­frielser för bränslet för en sub­vention, eftersom all havstrans­port och även luftfarten har det.
– Skatt på bilbränsle går till väg­bygge och underhåll, men det finns ingen anledning till att ha skatt på båtarnas bränsle, eftersom det inte kan komma sjöfarten till ny­tta som det kan för landstrafiken.
Hur nås ett hållbart fiske?
Lösningar enligt Lövin, är bland annat att införa marina reservat, minska antalet fartyg och ba­sera fiskekvoterna på forskning, samt förbättra fiskemetoderna.
Bottentrålar, som drar över bot­ten och tar med sig all fisk som kommer i dess väg, bör förbju­das. Trålarna förstör korallrev och havsbotten. I stället bör se­lektiva redskap användas, med maskor som är för små för de sto­ra rovfiskarna att komma igenom och för stora för de minsta fiskarna att fastna i. Lövin vill också skärpa påföljderna för illegalt fiske, och övervaka fisket med satelliter.
Lindberg säger att politik­en bör tillhandahålla ett ty­dligt ramverk, men låta fiskar­na bestämma i detaljfrågor.
– Ge makten tillbaka till fiskarna, för det är de som har kunskapen om fiskets bedrivande, säger han.
I Lövins bok finns ett exempel på hur fiskarna i Smögen bedrev ett hållbart fiske förr. De kom ge­mensamt överens om hur mycket som fick fiskas. Men sen kom de stora Göteborgsbåtarna och fiskade ur haven. Fisket har blivit för effektivt för sitt eget bästa.
Fiskar inte jag, fiskar någon an­nan tänker fiskarna när ingen äger haven, och far fram med sina stora EU-subventionerade båtar – det som kallas allmännin­gens tragedi, råder under ytan.
Elina Sundström
 
EU:s tveksamma fiskeavtal
En kuststat har rätt till vattnet 200 sjömil utanför kusten. Detta kallas landets exklusiva ekonomiska zon, EEZ. Resten av världens vatten ägs av alla och ingen. EU har för närvarande 16 avtal med främst afrikanska länder för att få fiska i deras exklusiva eko­nomiska zon. Syftet är att ge EU nya fiskemöjligheter och utveckla fiskenäringen i avtalslandet. Men många länder är korrumperade och EU kon­trollerar inte att avtalen hålls. Avtalen säger att EU bara får fiska överskott av fisk, men de bidrar tvärtemot till överfiskning. De lokala fiskarna berövas möj­ligheten till försörjning när de stora båtarna fiskar ut haven.
Källa: Naturskyddsföreningens rapport ”Ett skepp kommer lastat.” Ec.europa.eu/fisheries.
 
Vilka fiskar kan vi äta med gott samvete? Kolla in WWF:s Fiskeguide: www.wwf.se
 

Miljötidningen på Twitter @Miljotidningen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top