Det statliga gruvbolaget LKAB vill öka exploateringen av markerna runt Kiruna (nordsamiska: Giron). Deras nya fyndighet, Per Geijer-fyndigheten, kallas för en klimatsatsning på både deras och regeringens presskonferenser, och beskrivs som “avgörande för att möjliggöra den gröna omställningen”.
LKAB försöker även att dölja gruvans konsekvenser. Redan för några år sedan presenterade de projektet och tidigare i år talade de inför hela världspressen om sina planer på att bli först i världen med en ”osynlig gruva” genom så kallad igensättningsbrytning. Denna gruvmetod skulle enligt LKAB inte påverka maken ovan gruvan och beskrevs som ”den enda lösningen för att vi ska kunna samexistera, rennäring och gruvbrytning” När ansökan väl skickades in i tysthet ingick denna påstådda osynliga metod inte längre. Istället är nu planen traditionell rasbrytning vilket LKAB nu hävdar är det enda tekniskt möjliga samt ekonomiskt försvarbara. Detta trots konsekvenserna för Samerna och totalförstörd natur.
Det finns även ett uppfattat löfte till Gabna Sameby som nu bryts i och med valet av gruvmetod. Byn kommer att klyvas mitt itu och gruvverksamheten hotar att kollapsa rennäringen helt i området. Faktum är att en ny gruva för att utvinna dessa kritiska mineraler direkt hotar Gabnas Sameby som idag nyttjar marken för renskötsel – en av Sveriges mest långsiktigt hållbara näringar. Det är även flera samebyar som drabbas indirekt, då landskapet kommer förändras permanent av gruvan med stora schakt, avfallshögar och vägar över samernas marker. På exempelvis båda byarna Gabna och Laevas marker finns redan flera LKAB-gruvor och det som redan idag utvinns från dessa fraktas både på bilväg och järnväg, i sicksack genom deras marker vilka påverkas negativt av föroreningar och störningar. Det är inte särskilt hållbart, eller grönt, att LKAB vill klyva samebyn Gabna mitt itu och offra renskötseln i området. Det är inte särskilt hållbart att svenska staten är beredda att offra den samiska lokalbefolkningens internationellt erkända rättigheter som urfolk för att få fortsätta med business as usual.
Framställs som ett återvinningsprojekt
LKAB beskriver själva Geijer-fyndigheten som en klimatsatsning. På LKAB:s webbplats går det knappt att uttyda att projektet handlar om mer gruva med ökad massförstörelse av mark och Samernas livsmiljöer. Istället framhäver de utvinningen av dessa “kritiska mineraler” som något slags återvinningsprojekt. Detta blir missvisande när bolaget faktiskt planerar att öppna en ny gruva, och när Sverige – som ägare av LKAB – varje år lägger mer än 6000 gånger så mycket pengar på stöd till att bryta nya gruvmineral som till att återvinna gamla, redan brutna mineral.
Är det LKAB som ska få avgöra hur klimatomställningen ska se ut? Det tycker inte vi. En långsiktigt hållbar klimatomställning kan inte ske på bekostnad av renskötseln i Kirunaområdet, som enligt samiska aktörer som drabbas ”står inför en kollaps”. Ska den första samebyn få lägga ner sin verksamhet och ”EU:s sista urfolk offras”, för att den ligger i LKAB:s väg?
Modern kolonialism
LKAB talar om att de enligt lag måste ha en “dialog med samebyarna”. Tyvärr visar forskning på den svenska gruvindustrin i stort att dessa dialoger ofta blir ganska meningslösa. Gruvbolaget har kanske några samrådsmöten med berörda samebyar – men kan sedan totalt köra över deras uttryckta vilja. Detta innebär att Sverige sviker samers rättigheter som urfolk i enlighet med folkrätten. För att kunna fortsätta med sådan kolonial exploatering har svenska staten i årtionden vägrat ratificera “The Indigenous and Tribal Peoples Convention” – ILO 169, som garanterar urfolks rätt till sina marker inklusive fritt förhandssamtycke, den så kallade FPIC-principen – Free, Prior and Informed Consent. Att svenska statens eget bolag ägnar sig åt greenwashade övergrepp på urfolks rättigheter är särskilt allvarligt mot bakgrund av Sveriges koloniala historia, där samer tvångsförflyttats, misshandlats och assimilerats. Detta är ett tydligt exempel på greenwashad kolonialism.
Nu ställs kampen om Samebyns framtid på sin spets och LKAB:s gruvplaner är bara ett av många exempel som visar på att även om den tar sig nya former så vägleder ännu den koloniala exploateringslogiken – den svenska staten, under såväl högerauktoritära som socialdemokratiska regeringar. Det är inte att leda vägen i den gröna omställningen utan solklar greenwashing i våra ögon!
Tycker du att LKAB förtjänar Svenska greenwashpriset 2024?