Klimatet, en jämställdhetsfråga!

Under rymden av en vecka har Jordens Vänner blivit omnämnda på ledarsidorna till Sveriges två största dagstidningar. Att föreningen fått en projektansökan beviljad av Jämställdhetsmyndigheten för att diskutera klimaträttvisa ur ett könsperspektiv provocerar. Att ett av inslagen i projektet dessutom är att producera ett seriealbum tycks reta ännu mer. Men för att vara på den säkra sidan väljer DN:s ledarskribent Lisa Magnusson att framställa det som att detta är huvudsyftet med projektet. Lite sådär som man gör nuförtiden när man försöker synas - utelämnar, hårdrar, medvetet missuppfattar.

Nu är ju inte Lisa Magnusson någon dålig debattör när det gäller jämställdhetsfrågorna, och det står naturligtvis både henne och DN:s ledarsida fritt att tycka vad man vill om hur Jämställdhetsmyndighetens ska prioritera de projektmedel som man har i uppdrag att fördela. Men steget från att man har en avvikande åsikt till att påstå att de som nu får pengar är “bidragsentreprenörer som lärt sig exakt vilka flummiga formuleringar som krävs för att casha in skattepengar utan att prestera något”, är rätt långt. Kanske rentav rätt flummigt.

För Jordens Vänner är klimaträttvisa avgörande för att världen ska kunna klara sig undan den kollaps vi med snabba steg närmar oss. FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter är tydliga: för varje tiondels klimathöjning över 1,5 grader ökar risken kraftigt för att temperaturen ska börja skena utanför mänsklig kontroll. Jordens Vänner ser systemförändring som en grundbult i vårt arbete med att kräva ett mer jämlikt och hållbart samhälle. Vi ser hur olika typerna av förtryck som finns i vårt samhälle också bromsar den nödvändiga klimatomställningen - sexism, rasism, fattigdom och marginalisering, heteronormativitet, neokolonialism.

Vi ser på flera håll i världen, särskilt inom vårt eget internationella nätverk med 2 miljoner medlemmar, hur feministiska rörelser och klimatrörelsen samarbetar och gör kampen gemensam. Samarbeten vars nytta bekräftas av FN som framhåller att jämställdhet är en förutsättning för klimaträttvisa och understryker att klimatkatastrofer drabbar kvinnor mest.

I Sverige har vi länge sett hur klimatpolitiken påverkas negativt av traditionellt maskulina normer, till exempel genom storsatsningar på motorvägar istället för kollektivtrafik. I Sverige släpper mäns privata transporter ut dubbelt så mycket som kvinnors. Att diskutera klimatkrisen ur ett könsperspektiv provocerar, då det utmanar män att förändra beteenden och bryta med traditionella maskulinitetsmarkörer som flygande, bilkörning och överdriven köttkonsumtion. Att ett sådant perspektiv på verkligheten beskrivs som “flummigt” av de som anser att deras eget perspektiv är det enda rätta är kanske inte så konstigt. Frågan är om det ska avskräcka oss från att försöka utmana det?

Forskare pekar ut patriarkala strukturer och destruktiva mansnormer som hinder för omställning. Fler kvinnor engagerar sig också för klimatet och är enligt forskning mer villiga att göra beteendeförändringar. Att se klimatfrågan utifrån ett genusperspektiv hjälper oss förstå komplexiteten bakom att vi, trots forskarvärldens varningsrop, fortsätter att såga av den grenen vi sitter på. Att förstå är också grunden till att starta förändringsprocesser. Det är det vi vill belysa och förändra genom det projektet vi har fått medel från Jämställdhetsmyndigheten för att driva.

För att inte riskera att fastna i personligt tyckande har projektet förankring i forskningsvärlden med tre forskare involverade. En av projektets sakkunniga, docenten Martin Hultman från Chalmers, har i sin forskning på ”ekologisk maskulinitet” pekat på hur maskulinitet kan bli en positiv kraft istället för en låsning i arbetet för hållbar utveckling. Något som känns avgörande när högerpopulismen med dess ojämlika syn på kön och underblåsande av klimatförnekelse ökar. Samverkanspartner i projektet är också organisationen MÄN med dess omfattande erfarenhet av påverkansarbete kring manliga normer.

Det omtalade seriealbumet är en liten, men inte alls oväsentlig, del av det större projektet. Vad som är det ultimata metod- och materialvalet för att angripa, diskutera och förändra beteenden kopplade till klimatfrågan finns det många åsikter om, men ännu få svar. Resonemanget att fakta och texter skulle vara mindre effektiva som diskussionsunderlag därför att det finns bilder kopplade till dem är överlag svårt att förstå. Till exempel har docent Lena Berggren vid Umeå universitet valt att kommunicera sin forskning med hjälp av serier, något som i GP Kultur belönades med omdömet "Angående folkbildning har jag sällan stött på något så bra som seriealbumet ’Vad är egentligen fascism?’” samt "Boken är ett pedagogiskt mästerverk". Kanske handlar föraktet mot serier som uttrycksform mest om en blindhet för den skatt av samhällskritiska, provocerande och roliga feministiska serietecknare som vuxit fram i Sverige de senaste åren (till förmån för sina egna normativa barndomsminnen av söndagar med Fantomen), eller som i ledarskribenters fall, en glömska kring de politiska satirteckningar som faktiskt finns i deras egna tidningar.

Mikael Sundström
Ordförande i Jordens Vänner

Dela gärna vår kamp!
Scroll to Top