Kvinnors röster höjs i Amazonas

Ivaneide Bandeira Cardozo föddes i regnskogen och tillbringade sina första tolv levnadsår i djungeln. Uppväxten präglades av våldsamma konflikter mellan vita gummitappare och ursprungsbefolkningen. Själv kallar hon sig skogsinvånare, är gift med en surui-man och lever ett komplicerat liv i dubbla kulturer.
 
Foto: privat
Publicerad i Miljötidningen 4/2012

 
För 20 år sedan grundade hon miljö- och ursprungsfolksorganisationen Kanindé, sprungen ur hennes övertygelse om att kampen för miljön ska föras tillsammans med kampen för ursprungsfolkens rättigheter, och av alla skogsinvånare.
Milt uttryckt en kontroversiell idé med tanke på den blodiga historien som bara ligger ett 50-tal år tillbaka i tiden. Det var då vita kom och invaderade skogen, mördade ursprungsbefolkningens vuxna, tog barnen till fånga, för att sedan gifta sig med de halvvuxna kvinnobarnen och kunna hävda rätten till det land som är lagstadgad för ursprungsbefolkningen.
– Almir Narayamoga Surui, surui-folkets ledare, och jag var aldrig överens om strategin för Kanindé, säger Bandeira Cardozo, han menade att rörelsen bara skulle bestå av ursprungsfolk, vi bråkade mycket om detta men bestämde oss samtidigt för att gifta oss.
Bandeira Cardozo ler och förklarar att hon tycker att det är både för sent och för svårt att nu reda ut vem som är vad i många familjekonstellationer. Samtidigt är hon själv väl medveten om problemen med olika kulturer och ursprung.
– Jag tyckte inte att Almir och jag skulle gifta oss, jag tycker fortfarande inte att ursprungsbefolkningen ska gifta sig med andra. Det skadar deras kultur, säger hon.
Fru nummer två
Bandeira Cardozo menar att hur man än försöker och vill kan man aldrig komma ifrån sin egen kultur, och då utsätts den kulturen man gifter in sig för förändring. Något hon själv och hennes familj är levande exempel på. På bröllopsdagen några timmar före själva vigselceremonin fick hon reda på att Almir redan var gift, och att hon skulle bli hans andra fru.
– Hela livet passerade revy, jag kände mig instängd i ett hörn, jag fick höra att ledarna undrade varför jag hade svårt att acceptera detta, jag som respekterade deras kultur och varit surui-folket så nära under så många år, jag hade inget val än att godta det om jag ville vara trovärdig.
Hennes egen familj pratade inte med henne på många år efter giftermålet. Inte förrän barnbarnen kom återtog de kontakten.
– Flickorna går i skolan, i staden, men anses vara medlemmar i surui och är redan bortlovade på traditionellt vis. Studier skjuter upp giftermål och jag hoppas att de läser tills de blir så gamla att männen inte vill ha dem, säger Bandeira Cardozo, och suckar.
Männens synvinkel
Den stora utmaningen för Bandeira Cardozo idag är att ge ursprungsbefolkningens kvinnor en röst.
– Kvinnorna känner inte till sina grundläggande mänskliga rättigheter, det är männen som sitter på all information, säger Bandeira Cardozo.
Det bidrar till att det alltid är män som representerar ursprungsbefolkningen i kontakt med myndigheter och makthavare, och situationen och eventuella problem därför bara presenteras ur männens synvinkel. De kvinnogrupper som med stöd av Jordens Vänner nu startas upp är i första hand kunskapsspridande och uppsökande.
– Andra kvinnor åker ut i byarna och pratar med kvinnorna om vikten av att gå i skolan, och inte bara den 6-åriga byskolan utan att fortsätta utbildningen i staden, säger Bandeira Cardozo och tillägger, innan förälskelse och andra besvärligheter kommer i vägen.
Oro för starka kvinnor
En komplicerande faktor är självklart ursprungsbefolkningarnas kultur och värderingar, som kvinnorna enligt tradition ska förmedla vidare till sina barn, och som Bandeira Cardozo själv lovat att respektera, som brasiliansk lagstiftning respekterar, bland annat genom att tillåta månggifte för ursprungsbefolkningen men inte för övriga medborgare. Hur går den att kombinera med kvinnors rättigheter?
Bandeira Cardozo vrider på sig.
– Jag pratar hellre om mänskliga rättigheter och de är ju inte begränsade till kvinnor, det handlar ursprungsbefolkningens rätt till utbildning och hälsovård, säger hon. Men samtidigt finns specifika problem med alkohol och våld mot kvinnor som gjorde att jag insåg nödvändigheten för kvinnorna att veta sina rättigheter.
Arbetet med kvinnors organisering och uppmuntran till utbildning har inte skett obemärkt och inom vissa grupper av ursprungsfolk har männen uttryckt oro för att kvinnogrupperna ska bli för starka.
– Det liknar kampen för rösträtt 1940, säger Bandeira Cardozo, kvinnorna måste övervinna många svårigheter för att kunna göra sina röster hörda.
Eva Lindholm

Dela gärna vår kamp!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *