Kynnefjäll – rekord i seghet gav seger

I 20 år vaktade de sitt fjäll dag och natt. Till slut gav staten ett löfte att Kynnefjäll aldrig skulle användas som slutstation för använt kärnbränsle. Vakthållningen mellan 1980 och 2000 har kommit in i Guiness rekordbok.
Eva Antonsson var en av de ihärdiga fjällvaktarna 1980-2000. Här samtalar hon med Sven Romanus, chef för PRAV (Programrådet för radioaktivt avfall) 1980. Foto: Rune Lanestrand
Publicerad i Miljötidningen 2/2012

 
– Första tanken var ju: ”Nej ska de komma och ta mitt fjäll, vårt fjäll”, berättar Eva Antonsson, när hon först hörde om SKB:s planer att provborra i berget för att möjligen placera slutförvaret av använt kärnbränsle där.
Det var hösten 1978 som planerna först aviserades. Det var en tid när kärnkraften var i hetluften, med olyckan i Harrisburg 1979 och den svenska kärnkraftomröstningen 1980. Befolkningen i norra Bohuslän var skeptisk. I de tre kommunerna som Kynnefjäll löper genom hade linje 3-alternativet klar egen majoritet, mot omkring 39 procent i landet som helhet.
Envisa bohuslänningar
Eva Antonsson och många andra oroade sig för borrplanerna de hört om, man började prata och så småningom tog motståndet form. En aktionsgrupp bildades och den 21 april 1980 blockerades fjället så att den ditskickade borrutrustningen inte skulle kunna komma upp.
– I och med kärnkraftsdebatten vid den här tiden så trodde de ju att det var en grupp yrkesdemonstranter som var uppe på berget. Men det var ju vi från trakten som var där. Det förstod de så småningom, ja så fort vi öppnade munnen. De trodde de kunde vänta ut oss, men de visste inte att de hade med så envisa bohuslänningar att göra, säger Antonsson och bohusländskan går inte att ta miste på.
Man kan begrava sig i detaljer kring de dramatiska skeendena 1980, men i korthet kan man säga att borrutrustningen blev kvar en månad vid bergets fot och Aktionsgruppen rädda Kynnefjäll organiserade sig för en mycket lång och till slut segerrik vakthållning.
Kommunen var med på noterna
En vaktstuga byggdes, kommunen som var med på noterna gav bygglov. Så småningom installerades telefon, och ringlistor upprättades. Varje år delades in i dag och nattpass. 730 vaktpass om året i 20 år ger 14 600 genomförda vaktpass.
– Vi var ju där hela tiden. Det var någon som sa att det var till och med säkrare att ringa till vaktstugan än 90 000, som larmnumret var för. Det var tufft i perioder, särskilt på vintrarna, men det fanns reserver. Problemet på slutet var ju att alla skulle jobba så mycket. Det fanns inga hemmafruar längre.
En av dem som vaktade var Karin Irenesson.
– Jag kom in 1982 och var inte med från allra första början. Jag sympatiserade ju och så, men var nog lite feg och blockerade aldrig borrutrustningen. Min styrka är att envetet hålla på länge och båda typerna av människor behövs för att kampen ska kunna föras.
Med envishet vaktade Karin Irenesson ett nattpass var åttonde vecka i 18 års tid.
– Det var ingen blodig kamp, utan faktiskt en guldkant på tillvaron. Det kunde kännas jobbigt innan man kom upp på fjället, men sen släppte man allt. Man somnade till pärluggla och vaknade till orrspel, berättar hon.
Det kom ett brev
Många som vaktade på Kynnefjäll var gamla och de flesta som var i 70- 80-årsåldern hann dö under de 20 åren vaktandet höll på. Irenesson var i 30-årsåldern när hon började vakta. Det blev en del av tillvaron och hennes barn kunde följa med upp på fjället. En viss saknad kan hon känna efter det sammanhang och den gemenskap som man fick på köpet i och med vaktandet.
Den 7 februari år 2000 gav dåvarande miljöministern Kjell Larsson(S) skriftligt besked att Kynnefjäll var avskrivet från listan över möjliga platser för ett permanent slutförvar av använt kärnbränsle.
Eva Antonsson beskriver det som en stor lättnad, inte minst eftersom det blivit allt tuffare att fylla vaktschemat.
– Det var ju oerhörd lättnad förstås. Jag ville kunna se till mina efterkommande och säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att stoppa detta. Att det sen lyckades … ja vi kände oss oerhört stärkta. Förhoppningsvis kan det stärka och inspirera andra att också säga ifrån och inte bara sitta hemma och gnälla. Vi var vanliga små människor och vi kunde, säger Eva Antonsson
Hur ser du på frågan om slutförvaret idag?
– Det har ju inte gått att släppa helt. Metoden man tänker sig är förkastlig och den är ju samma idag. Vid Kynnefjäll ville man gräva ner det 500 meter, täppa igen, och glömma det. En sån strutslösning gick vi inte med på. Vi försöker lista ut vad hällristningarna i Tanum betyder, hur ska vi meddela oss med människorna som kommer sen långt in i framtiden.
Antonsson menar att det kanske ändå är minst dåligt att ett slutförvar byggs i närheten av ett kärnkraftverk. Inte minst för att minska farliga transporter, men nöjd med lösningen är hon inte.
– På östsidan är de ju för där kärnkraften finns och det kanske var så det måste bli, men det skulle kanske behövts mer Kynnefjällsanda där också. I 100.000 år är det här farligt, för 100.000 år sedan hade vi precis blivit människor. Ska kopparkapslar och bentonitlera skydda så länge, det säger ju sig självt att det inte går. Vi klarar oss och de närmaste generationerna kanske, men det är så egoistiskt att tänka så. Vi är inte närmare en lösning av problemet idag än man var 1980.
Emil Schön
Fakta
– Vakthållningen vid Kynnefjäll har noterats i Guiness rekordbok som den ”längsta oavbrutna vakthållningen.”
– Idag har Aktionsgruppen omvandlats till en förening. Vaktstugan står kvar, men har fått flytta till andra sidan vägen. Sommartid har den öppet en gång i veckan för besök.
– Kynnefjäll är inget egentligt fjäll, ordet härstammar ur det lokala språkbruket. Kynnefjäll är ungefär fem mil långt och två mil brett. Det ligger i kommunerna Tanum Munkedal och Dals Ed. Idag är delar av det naturreservat och Natura 2000-område.
– Ett boktips är ”Kynnet som försätter berg” av Jan-Åke Noresson, finns på Bokskog förlag.

Twitter.com/Miljotidningen

1 reaktion på ”Kynnefjäll – rekord i seghet gav seger”

  1. Vi tänker på er när vi försöker STOPPA BROTTET I OJNARESKOGEN
    Vi behöver ert stöd! Och ert tålamod! Vi är rädda för att om inte miljön betyder mer nu än pengapungar så har vi ingen framtid! Och vattenfrågan för norra gotland och hela gotland som reservoar är för alltid förlorad! Hjälp oss skriv insändare i era områden- det är en Riksfråga och en världsmiljöfråga! Dom ljuger när de säger att det är försent-det är bara till för att få oss att tappa modet!

Lämna ett svar till kerstin diedrich Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top