Många luckor i SKB:s slutförvarsansökan

I 36 år har Svensk kärnkraftsindustri arbetat på att få fram en metod för att slutförvara använt kärnbränsle. När man läser organisationers och myndigheters remissvar på SKB:s slutförvarsansökan tycks den trots den långa arbetstiden vara full av luckor och vita fläckar.
Artikeln publiceras även i Miljötidningen 3/2012

Svensk Kärnbränslehantering (SKB) AB vill bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark. Ansökan är inlämnad för att prövas mot miljöbalken av Miljödomstolen och  kärntekniklagen av Strålsäkerhetsmyndigheten. Den 1 juni 2012 var deadline för de flesta remissinstanser, SSM och Kärnavfallsrådet undantagna, att inkomma med synpunkter på vad som saknas i ansökan. Omkring 25 remissinstanser svarade till myndigheterna.
 Hård kritik
Det är i många avseenden skoningslös kritik som riktas mot SKB:s ansökan, både från väntat och nytt håll. En av de nya kritikerna är HAV, Havs- och Vattenmyndigheten, som konstaterar att SKB:s ansökan inte uppfyller miljöbalkens krav när det gäller analys av havs- och vattenfrågor. Det rör frågor som grundvattensänkning och skydd av våtmarker och vilken hänsyn som tas till ingrepp i Natura 2000-områden. HAV anser inte att ansökan kan prövas i nuvarande skick.
Säkerheten
De viktigaste invändningarna rör förstås slutförvarets huvudsyfte: säkert förvar av högradioaktivt använt kärnbränsle. Inte helt förvånande menar miljöorganisationerna att säkerheten inte håller måttet. Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning, MKG, och Naturskyddsföreningen som lämnat in ett gemensamt svar och vill se mer forskning på de konstgjorda barriärerna: kopparkapslarna och bentonitleran (läs ”kattsanden” som omsluter de fem centimeter tjocka kopparkapslarna).MKGoch naturskyddsföreningen menar att förvaret med nuvarande konstruktion i värsta fall bara håller i högst tusen år.
Brist på alternativ
MKG/Naturskyddsföreningen är också upprörda över att alternativ till SKB:s KBS-3-metod behandlas så styvmoderligt i ansökan.
– Naturskyddsföreningen har sedan tjugo år tillbaka velat att kraftindustrin även ska utreda alternativet djupa borrhål för slutförvaring. Men trots lagkrav på att alternativ ska undersökas på ett objektivt sätt har kärnkraftsindustrin gjort mycket lite. Den beskrivning av djupa borrhål som görs i ansökan är helt undermålig, säger Mikael Karlsson ordförande i naturskyddsföreningen.
Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar, Oss, anser inte heller att förvaret är säkert. Oss lyfter också blicken och för fram att kärnavfallet i själva verket är två problem: dels ett industriellt problem och dels ett samhällsproblem. KBS-3 är ett försök att lösa industrins problem, men inte samhällets problem.
Sabotage och Forsmarkshaveri
Miljörörelsens kärnavfallssekretariat Milkas delar kritiken mot de konstgjorda barriärerna, men lägger till ytterligare två aspekter. Milkas konstaterar att risken för sabotage inte tas upp i ansökan. Inte heller det möjliga scenariot att kärnkraftverket i Forsmark råkar ut för ett haveri. ”hur ska slutförvaret då drivas vidare?”. Även Milkas efterfrågar ordentliga jämförelser med andra förvaringsformer. Alternativa metoder som nämns är förutom djupa borrhål ”hardened on site storage – HOS” (se Miljötidningen 1 2012) och dry rock deposit.
Professor Chris Busby, Ulsters universitet, Nordirland har hittat ytterligare en svag länk: När alfapartiklarna faller sönder bildas helium. Detta kan med tiden möjligen leda till en tryckökning och en explosion av kapslarna. Frågan behöver utredas.
Det mullrar i berget
De kanske mest hisnande delarna av synpunkterna på slutförvaret rör geologin och nästkommande istid. MKG och Naturskyddsföreningen hänvisar till finska professorn Matti Saarnisto, tidigare anställd vid Geologiska forskningscentralen i Finland, som menar att permafrosten vid nästa istid kan gå ner till de djup på 500 meter som SKB vill placera slutförvaret. SKB räknar ”bara” med 250 meter.
Milkas påpekar också i sitt svar att SKB räknar med att berget är betydligt mer stabilt än vad som verkligen är fallet.  Nils-Axel Mörner, geolog och medförfattare till Milkas remissvar, ger exempel på dokumenterade metangasexplosioner som ger upphov till stora bergdeformationer.
Mörner har vidare visat att det efter istiden förekommit stora jordbävningar även i södra Sverige (t.ex. 14 i Mälardalen, 5 i norra Uppland, 7 i Hudiksvall). När SKB räknar med maximalt en jordbävning av magnitud 6 på 100.000 år, så räknar Mörner med 1000 jordbävningar av magnitud 6, 100 av magnitud 7 och 10 av magnitud 8. Skillnaden är kolossal.
Hydrologin
Vattnets rörelser i berget är en annan punkt som SKB inte oroar sig för. Milkas talar återigen om vad som händer under ytan. Vid jordbävningar kan stora vattentryck uppstå i berget som kan skada slutförvaret.
Att röra eller inte röra
KBS 3 utformades för att gräva ner avfallet och glömma det. Nu talar man allt oftare om återtagbarheten. Hur, när och på vilket sätt tar inte miljökonsekvensbeskrivningen, (MKB:n) upp, menar Milkas. Även Uppsala universitet drar denna slutsats: ”att frågan om att på ett relativt enkelt sätt kunna återanvända bränslet måste utredas ingående. Ansökan är i detta avseende så bristfällig att alternativet inte kan bedömas utifrån miljöbalkens krav på resursanvändning, inte heller vad gäller säkerheten.”
Remissvaren kryllar av andra invändningar. Det reses frågetecken kring den långsiktiga finansieringen. Flera remissinstanser ifrågasätter Forsmark som plats för slutförvaret, att andra platser av politiska skäl inte utretts ordentligt. Milkas påpekar att SKB självt räknar med att förvaret går sönder och slutstation för radioaktiviteten med tiden blir Östersjön. Varför då inte placera det i inlandet, där grundvattenströmmarna på vissa håll rör sig bort från havet? En kontaminering skulle då undanhållas eller fördröjas biosfären med avgörande tidsmarginaler.
Radioaktiviteten
En annan helt central fråga som Milkas tar upp är att SKB inte tar upp vad man stoppar ner i marken. Det saknas en förteckning över vilka radioaktiva ämnen som slutförvaret är avsett för med tydlig beskrivning av halveringstider.
Bristande dokumentation
Slutligen har miljöorganisationerna även synpunkter på hur SKB AB har skött samrådsprocessen. Milkas saknar kritiska synpunkter som sällan tagits upp i SKB:s protokoll från mötena. Desa måste kompletteras kräver organisationen.
Bristande dokumentation är också ett tema förMKG/Naturskyddsföreningen. Organisationerna efterlyser det vetenskapliga underlaget till SKB:s olika beslut. Grundmaterialet är inte tillgängligt för oberoende personer och forskare att bedöma.
Emil Schön

Twitter.com/Miljotidningen

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top