Det var ingen överraskning, men nog hade vi hoppats på något mer radikalt på miljö- och klimatområdet när regeringen presenterade sin budgetproposition i förra veckan. Att det är tufft för miljöpartiet att förhandla med socialdemokraterna är välkänt. Men att dessutom tvingas förhålla sig till ytterligare två partier med klimat- och miljöfrågorna långt ner på prioriteringslistan verkar ha knäckt alla tankar på en radikal omställning.
Det finns en stark samsyn kring att om vi ska klara utlovade klimatmål så behöver det ske kraftfulla minskningar av utsläppen från och med nästa år. Det underlag som ligger till grund för regeringens klimatpolitiska handlingsplan (som under hösten ska läggas fram för riksdagen) visar på stora skillnader mellan klimatmålen och utsläppsscenarierna. Det är svårt att se hur den föreslagna budgeten ska fixa detta.
Pengapåsen för miljösatsningar ökar visserligen. Drygt 3 miljarder kronor tillförs. Men utgångspunkten är den nedskärningsbudget som tillväxtivrare och klimatförnekarna i m och kd, med stöd av sd, röstade fram förra hösten.
På den positiva sidan ser vi att investeringsstödet för solceller och energilagring ökar med 300 miljoner. Det så kallade industriklivet, som gör det möjligt för industrier att söka bidrag för insatser som ger minskade utsläpp eller koldioxidlagring dubbleras. Även klimatklivet, som kommunerna kan söka och som främst har använts för laddstolpar för elfordon får ett kraftigt tillskott. Och för att öka produktionen av biogas förlängs stödet till bönder för att göra biogas från gödsel.
Överlag är det mer morötter än piskor. På skattesidan är det mest radikala förslaget en skatt på plastpåsar, vilket varken är en klimatfråga eller ett särskilt stort nedskräpningsproblem i Sverige.
Och fortfarande är det mycket som saknas. Subventioner av fossilbränslen fortsätter, flygskatten är fortsatt löjligt låg och fortfarande saknas tydliga direktiv till Trafikverket och andra myndigheter om att ge fan i att direkt motverka de svenska klimatmålen.
Handlingsförlamningen när det gäller nya stambanor för den överbelastade järnvägen eller elmotorvägar för att minska utsläppen från den tunga trafiken lever också vidare. Och att denna fyrklöver skulle kunna enas om mer radikala förslag, som att aktivt verka för att transporterna minskar eller att uttala att viss näringslivsverksamhet helt enkelt inte går att kombinera med de svenska utsläppsmålen och därför behöver börja fasas ut, känns väldigt långt borta. Vem vill ta radikala beslut när världen kan räddas med mer pengar till kommunerna för laddstolpar och ökad skogsavverkning för framställande av biobränsle?
Förra höstens blåbruna klimatförnekarbudget visar att det finns skillnader i politiken. Regeringens förslag är betydligt bättre. Men besvikelsen är ändå stor. Sverige och världen har inte råd med denna handlingsförlamning. När värmeböljor slår ut livsmedelsförsörjningen, smälter polarisarna och tar död på den biologiska mångfalden kan vi inte bygga vår klimatpolitik på att allt ska fortsätta som tidigare. En klimatpolitik att tro på kan inte förutsätta att man förtränger de nya problem som uppstår när våra främsta koldioxidsänkor ska skövlas ännu hårdare eller när uttaget av konfliktmineraler behöver mångdubblas. Om regeringen på allvar vill sticka ut hakan för att visa att man står upp för miljön finns en lång rad frågor som är viktigare än att höja priset på plastkassar.
Mikael Sundström, ordförande Jordens Vänner