Miljödebattens blinda fläck

Konsumtionssamhället är miljödebattens blinda fläck. Något märkligt kan tyckas då vår överkonsumtion av Jordens tillgångar är miljökrisens Ground zero. En kris som börjar och slutar i det faktum att vårt uttag av resurser är långt större än planetens bärkapacitet. Likväl är denna miljökrisens drivbränsle ett kompakt tabu i den etablerade miljödebatten. Det skriver Björn Forsberg, forskare och författare till boken “Tillväxtens sista dagar”
Publicerad i Miljötidningen 1/2009
Skälet är lika enkelt som oroväckande. Konsumtionssamhället är inte bara en realitet. Det är även en religion. Konsumismens. En troslära som intalar oss att konsumtionen är den moderna människans livshållning och tillvarons djupaste mening. Att konsumtionen är det som skänker oss bekräftelse, identitet, tillhörighet. Vår individualitet köper vi oss idag genom varumärken. Din MacProBook signalerar att du är en medveten och trendskapande individualist, Salming-kalsongerna uttrycker maskulinitet, och Louis Vuitton-väskan att du är förmer än andra.
Inredning som accessoar
Illa nog är att det moderna välfärdssamhället skapar resursöveruttag och ohållbara livsstilar i största allmänhet. Men med konsumismen som ledstjärna så hyllas dessutom detta. Den av media lanserade homestyling-trenden är ännu ett tragiskt exempel på en strävan att ständigt öppna nya fronter för vår överanvändning av Jordens resurser. TV3, Aftonbladet och laminerade flärdmagasin har under senare år (och ironiskt nog sammanfallande med den upphettande klimatdebatten) lärt oss att se på inredningar och bruksförmål i våra hem som flyktiga modeartiklar. Helst ska vi dumpa våra möbler, kökspaneler och armaturer åtminstone en gång om året. Ut med förra årets röda skåpluckor och fåtöljer och in med årets bruna! Slit, släng och förbränn!
Så länge media aktivt väljer att göra sig till en del av överkonsumtionens problem är det svårt att se hur hållbara normer och förhållningssätt ska kunna växa sig starka i samhället.
Grön konsumtion en dimridå
Tragiskt nog uppmuntras vi även till överkonsumtion i miljöns namn. Jag känner inte till en enda ledande politiker vare sig i Sverige eller vår omvärld som uppmanat människor att minska sin konsumtion. Trots att ett hållbart samhälle faktiskt står och faller med att just detta sker. Istället lär oss Gore, Edman, Azar och andra miljödebattens ljusfyrar att tekniken och marknadskrafterna ger oss alla svar. Vi behöver alltså inte ompröva vårt sätt att leva.
Så framgångsrikt har samhällseliten styrt upp miljödebatten att ingen idag i mål om en grön eller miljövänlig konsumtion ser en uppmaning till minskad konsumtion. Nej, grön konsumtion handlar om att konsumera prylar som belastar miljön något mindre men att för allt i världen fortsätta att konsumera. För vår intensifierade konsumtion av miljöbilar, ISO 14001-certifierade trädgårdsmöbler, miljövänliga båtmotorer och klimatkompenserade flygresor är den heliga Graal som ska rädda världen.
När tillväxten hotas
Skälet till att konsumtionskritik ses som en farlig tanke – något som till varje pris måste hållas borta från den ”seriösa” miljödebatten – är inte i första hand maktelitens omsorg om den lilla människans rätt till att shoppa loss. Utan att dagens ekonomiska system står och faller med konsumtionssamhället. Hela vårt samhälle definineras av målet om ekonomisk tillväxt. Så långt har det gått att tillväxt idag har blivit själva sinnebilden av utveckling. Samhällets åsiktselit har i frågan om ekonomisk tillväxt en olycklig faiblesse för att tänka i flock: Man är rörande överens om att tillväxt är en förutsättning för att möta alla slags samhällsproblem – oavsett område. Tillväxtmålet är kort sagt heligt och höjt över varje form av kritik.
Och det är här som den lille konsumenten kommer in i bilden. För det är genom att konsumera som vi skapar tillväxt.
Även om man kan ha synpunkter på vår samtids massiva hjärntvätt om tillväxtens välsignelser, är det lika sant att vi har målat in oss i ett ekonomiskt system där välfärden, sysselsättningen, pensionerna och stabiliteten i samhället faktiskt står och faller med att ekonomin levererar tillväxt. Utan tillväxt får politikerna mycket svårt att leverera de löften de utställt. I förlängningen finns risk för massarbetslöshet, galopperande inflation, och urholkade välfärdssystem. Det är därför som nu finanskrisen möts med böner och rop på allmänheten att sätta fart på konsumtionen. Särskilt stora förhoppningar knyts till den amerikanska befolkningen – världens största överkonsument av planetens resurser – om att åter börja spendera mer vidlyftigt. Skit samma om detta är ekologiskt ohållbart, huvudsaken att hoppet återvänder till ekonomin! Här och nu.
Nytt ekonomiskt system krävs
Ställt mot denna politikens verkliga agenda väger klimathot och andra miljöutmaningar fjäderlätt. Betänk för ett ögonblick den blixtsnabba politiska reaktionen på finanskrisen – och hur samhällets resurser i finanskrisens namn tycks obegränsade – jämfört med 20 år av i stort sett resultatlösa klimatförhandlingar.
Det finns egentligen bara en utväg ur vårt problem: Ett annat ekonomiskt system. För kejsaren är verkligen fullständigt naken. Tysta nickar vi vårt bifall till ett samhälle där all kraft mobiliseras för att öka vår konsumtion och tillväxt, trots att det enda som kan rädda planeten och därmed oss själva från undergång är en radikalt minskad resursanvändning.
En sak är säker: Det är inte Fredrik Reinfeldt eller andra samhällstoppar som kommer att trä på sig ledartröjan i arbetet för ett hållbart samhälle. Tvärtom. Dagens ledare identifierar sig fullt ut med tillväxttänkandet, och lär göra allt för att slå vakt om den överkonsumtionens ideologi som nu suger livet ur planeten. Nej, hoppet står till att gräsrotsrörelser mer kraftfullt börjar ställa de obekväma frågorna, men också i idé och handling visar på vägar bortom tillväxt- och konsumtionssamhället.
Glädjande nog börjar det bubbla under ytan. Allt fler människor reagerar på kommersialismens hårdnande grepp om våra liv. Allt fler av oss vanmäktigas av hur en uppdriven konsumism förutom global miljöförstöring skapar en inre olust och tömmer tillvaron på djupare mening. När jag under det senaste året föreläst utifrån min bok ”Tillväxtens sista dagar – miljökamp om världsbilder” har jag överallt mött ett starkt uppdämt behov bland människor att diskutera tillväxt- och konsumtionssamhällets baksidor, och om ett hålbart samhälle byggt på andra värden.
Det är som att kombinationen av klimatkris, finanskris och en alltmer utmattande tillväxt- och konsumtionshets har fått fundamenten att börja rämna. Som om att allt fler av oss börjar ruskas om till eftertanke. Däri ligger det hoppfulla.
Björn Forsberg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top