Recension: Naturlikt av Hillevi Ganetz

Naturlikt MiljötidningenNaturliga könsroller i djurens program
Recension: Karin Didring
 

Hillevi Ganetz har granskat Svt:s naturprogram sedan 1959 fram till idag. Hon upptäcker bland annat förmänskligade djur, gamla inkörda könsroller och män på jakt.
Naturen, har enligt Ganetz, av människor tolkats på tre olika sätt, som att den måste tas om hand, att den är en källa som aldrig tar slut eller att den är en del av oss som människor. I naturprogrammen gäller också att naturen tolkas genom vår kultur.
Naturlikt börjar sin resa genom naturprogrammen på 60-talet, med tv-program som just nu och skog och sjö som skildrar grabbig jakt eller har en undervisande roll. Männen tar stor plats, de jagar, undersöker och är experter. Kvinnorna däremot, om de är med alls, ställer frågorna och blir på så sätt undervisade.
På detta sätt ser det ut under lång tid, men med en successiv förändring mot mer jämställda och berättande program fram till 2003 då linda Olofsson bryter den manliga dominansen och blir ensam programledare för mitt i naturen.
Förutom programledarnas förändrade roller genom åren så berättar Ganetz även om hur djur skildras i naturfilmerna och inslagen som visas i programmen. Hon konstaterar att det är vår egen kultur tolkad genom naturen som visas i filmerna, snarare än naturen själv.
Ganetz finner exempelvis att i naturfilmens värld är djur inte homosexuella och verkar märkligt ofta bilda ”familjer”. Filmerna speglar djuren genom vår kultur, och ofta blir djuren ”pappa” och ”mamma”, och filmen börjar med ett djur som letar efter partner, finner en, bygger bo och får slutligen ungar.
Ett annat exempel på hur naturen anpassas till filmformatet är lejon, vilka är populära djur i naturfilm. Trots att de gärna vilar 22 timmar om dygnet så framstår de i filmens värld som mycket aktiva och ofta på jakt. Lejon får helt enkelt en ”actionegenskap” för att bättre passa vår bild av dem.
Naturlikt är en mycket intressant bok, om dock inte helt lättillgänglig. Ett tag funderar jag på om den inte borde lättats upp lite, skrivits om, gjorts mindre ”avhandling” och mer populärvetenskap. Men sedan inser jag att resultatet förmodligen skulle bli precis som med naturfilmerna, genom att anpassa denna text i en enklare mall, skulle den tappa mycket av sin trovärdighet och kanske även sin något stillsamma humor.
Emellertid hade det för mig, som minns och förstår mycket i bilder, varit ett plus att ha haft stillbilder från programmen med, det hade gjort boken mer levande.
Karin Didring
Recensionen publicerades först i Miljötidningen nr 2, 2013
 
 
 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top