Ruffighet sökes – gärna centralt med havsutsikt

Jan Wiklund läser Naken Stad: autentiska urbana platsers liv och förfall. Med exemplet New York  försöker Sociologiprofessorn Sharon Zukin förklara varför fattigare människor trängs undan från storstädernas centra. Wiklund finner mycket värdefullt, men också ett alltför begränsat perspektiv i Zukins analys.
 
 
 
 
 
Publicerad i Miljötidningen 4/2011

 
Recension: Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall
Sharon Zukin, Daidalos 2011.
 
Sedan sjuttiotalet har fattigt folk trängts ut från storstädernas centra. Deras plats har inte bara intagits av kontor utan också av folk med pengar. Detta är en global process som pågår i Mumbai och London lika väl som i Stockholm och Göteborg.
Kring det här har Sharon Zukin skrivit en bok full av konkreta iakttagelser från hemstaden New York.
Exempelvis skildrar hon hur det en gång så nedgångna Harlem invaderas av chica innemänniskor som till exempel Bill Clinton, för vilka den svarta kulturen är en extra krydda som emellertid snabbt försvinner i deras sökande efter nya exotiska sensationer att konsumera. De som ursprungligen skapade denna svarta kultur tvingas flytta därifrån när hyrorna höjs.
Tyvärr är hennes titthål lite snävt kultursociologiskt. Zukin tolkar processen i termer av ”sökande efter autenticitet” – den kulturellt och finansiellt resursstarka övre medelklassen verkar skämmas litegrann över sina privilegier och flyttar gärna till stadsdelar med underklasskaraktär säger hon. ”Ruffighet” är till exempel ett mycket positivt värdeord när kultureliten söker sig från Manhattan till Brooklyn och tar plats i gamla lagerlokaler och industriområden, som de givetvis förstör i samma ögonblick som de lägger vantarna på dem.
Men förklarar detta så mycket?
Varför bor människor i städer? Rimligen för att minimera avståndet till dem som man har att göra med. Ju närmare det är mellan dem som deltar i samma ekonomiska process, desto lägre kostnader i termer av energi, material, tid och pengar.
Under hela 1900-talet har en pervers, markspekulationsdriven stadsbyggnadspraktik gjort närhet till en knapp resurs. Städerna har glesats ut. Exploatörer har byggt på billig avlägsen mark och det offentliga har glatt och villigt stött processen genom att stå för den gigantiska infrastrukturapparat detta har krävt. Runt denna praxis har sen planerarskrået ideologiserat och talat sig varmt för utglesning som princip och självändamål. Stockholm, till exempel, krävde 1930 14 km2 för sina 500 000 invånare – åttio år senare kräver tre gånger så många människor sjuttio gånger så mycket mark.
Som alla knappa resurser har närheten därför stigit i pris. Endast de välbärgade har numera råd med något som även den fattigaste kunde unna sig för åttio år sen. De som inte hör till dem har trängts ut till periferin och tvingas lägga ner en massa tid på förflyttningar som de välbärgade slipper.
Detta är drivkraften bakom den process Zukin skildrar. Allteftersom medelklassen växer tvingas den sprida sig ut från centrum – men inte hur som helst. Det är till exempel mycket talande hur det endast är de delar av Brooklyn som ligger närmast Manhattan som invaderas av kultureliten. Förortsrapparna längre ut exploateras och får göda stadsdelens ”ruffiga” image, men i deras kvarter finns ingen närhet så de får förbli underklassområden.
Detta betyder förstås inte att Zukins perspektiv är ogiltigt. Människor älskar att omge sina göranden med kulturell fernissa, och legitimerar sin praxis med föreställningar att just den är den enda naturliga. Och blir lätt illa till mods bland människor med främmande praxis. Det är inte bara med bankkonton och kredit som övre medelklassen erövrar stadscentrum från dess rättmätiga innehavare, utan också genom att pinka revir.
Så hade Zukin till exempel också för att styrka sin tes kunnat skriva ett kapitel om deklasseringen av villaområdena. Hur det som en gång var status – frånvaro av liv och puls – totalt förlorar i värde när detta numera är var mans lott. Efter den senaste fastighetskraschen är det till exempel bara villor som står tomma – centralt placerade lägenheter är lika eftertraktade som någonsin.
Hon gör det inte för att det inte syns i hennes titthål.
Men där syns ju så mycket annat. Inte minst visar hon med detaljerade exempel hur den av Jan Gehl och Jane Jacobs på skilda sätt formulerade principen fungerar: mångfald och täthet > attraktiv stad > höjda markvärden > de rikaste tar över > lyxig och tråkig stad. Inte minst visar hon hur alla tvingas vara med i den karusellen, såväl beatpoeter och invandrade snacksförsäljare som företagarföreningar. Tyvärr har hon inga andra förslag till lösningar än statliga bostadssubventioner – när hela hennes exempelsamling säger att vad som behövs mycket, mycket mer av är mångfald och täthet.
 Jan Wiklund
Sharon Zukin är professor i sociologi vid Brooklyn College. Naken stad är den första av hennes böcker som översatts till svenska.
 

Miljötidningen på Twitter: @Miljotidningen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top