"Strålskyddet är en skyddande image för kärnkraftsindustrin"

Sedan andra världskriget har atomindustri och militär skapat ett system för riskbedömning som tonar ner strålningens farlighet för människor och miljö. Det menar den amerikanske författaren Paul Zimmerman som gästade Energitinget i Stockholm inbjuden av Miljörörelsens kärnavfallssekretariat. Miljötidningen fick en pratstund med honom.
Publicerad i Miljötidningen 2/2011

De senaste åtta åren har Paul Zimmerman han ägnat åt att skriva en 800 sidor tjock bok om strålningsrisker: The cult of nuclearists, uranium weapons and fraudulent science”. Fritt översatt: ”En handbok i konsten att vilseleda – Atomförespråkarnas kult byggd på uranvapen och blufforskning.”
Att Zimmerman själv inte är utbildad i medicinsk strålningsbiologi är något som hans kritiker inte är sena att påpeka, men själv ser han det som en styrka.
– Jag är faktiskt glad att jag inte är utbildad strålskyddsfysiker. Jag följer debattforum på nätet mellan experter. Det är uppenbart att de ser sig själva som bärare av en upphöjd kunskap. Alla vi andra är bönder som inte förstår för att vi inte har den rätta skolningen. Många har goda intentioner, men de sitter fast i ett informationsnät som de inte kan frigöra sig från. När man ser på det faktiska resultatet av deras skolning ser man att det finns ett allvarligt problem med det etablerade strålskyddet.
Zimmerman har ägnat sig åt strålskyddsfrågan sedan sent 80-tal då han arbetade med att ta fram olika scenarion för strålningsolyckor och vilka hälsoeffekter de kunde ge upphov till. Scenarierna användes på kurser för offentliga institutioner, såsom sjukhus, i deras arbeten med att ta fram åtgärdsplaner mot strålningsolyckor.
– Det var så jag kom in på det spåret. Strax därefter kom frågan upp i och med de skador krigsveteranerna från första Gulfkriget kom hem med. Sen dess har jag varit fast, säger han.
Strålskyddsmodellen är felaktig
I sin bok går Paul Zimmerman till frontalangrepp mot den gängse metoden att bedöma hälsorisker från strålning som han menar bygger på falska grunder. Strålningens farlighet mäts i Sievert, oftare millisievert(1 Sievert = 1000 mSv). Sievert är den dos strålning som tas upp av kroppens olika organ och gränsvärden världen över bygger på rekommendationer från Internationella strålskyddskommissionen ICRP (International Commission on Radiological Protection). En enskild person i Sverige rekommenderas att inte utsättas för mer än 4 mSv per år, en kärnkraftsarbetare 50 mSv per år. Höga doser ökar risk för cancer och skada på arvsanlagen.
ICRP fick en central roll efter andra världskriget för att bedöma riskerna med radioaktiv strålning. Kommissionen bildades som en oberoende expertgrupp, men arbetade nära USA:s strålskyddskommission NCRP och många experter ingick i båda panelerna samtidigt, varav flertalet var inblandade i kärnvapenprogram, eller produktion av kärnkraftverk.
– Strålskyddet uppkom för att skapa en skyddande image för kärnkraftsindustrin. Utan den hade verksamheten inte kunnat fortsätta. När jag var i Sverige mötte jag Jack Valentin, den numera pensionerade vetenskaplige sekreteraren i ICRP. Han har ett väldigt byråkratiskt sätt. Han ser sig som något av en försvarsadvokat för kärnkraftsindustrin. Han försökte omvända mig, men han lyckades inte. Men jag uppskattade mötet, jag förstår att det inte handlar om en stor konspiration för att lura hela mänskligheten.
Enligt Paul Zimmerman kom fysiker på en elegant matematisk modell i början av 50-talet för att räkna ut hälsoeffekterna av radioaktiv strålning. Hela teorin har validerats av studierna på överlevare från Hiroshima och Nagasaki. Problemet är bara att den undersökning som allt bygger på har väldigt stora brister. Vid atombombsexplosionerna utsattes en stor grupp människor för en stor dos jämnt fördelad gammastrålning från en yttre källa. En idealisk grupp att följa upp och kontrollera kan tyckas. En stor brist i undersökningen är emellertid att den kom igång först sju år efter atombombsexplosionen. Ingen vet hur många som hann dö av strålskador under de åren. En annan att människor som bodde bortom 10 kilometer från epicentrum ingick i kontrollgruppen icke-påverkade, ett väl kort avstånd, inte minst när många även mycket snart befann sig innanför tiokilometerszonen för att söka efter saknade anhöriga.
Risker med lågdosstrålning blandas bort
Emellertid fungerar ICRP-modellen relativt väl när höga doser träffar kroppen utifrån, som vid en atombombsexplosion, eller när arbetarna utsätts för hög gammastrålning vid Fukushima. Problemen börjar på allvar när modellen används även för att beräkna riskerna av låga doser från radioaktiva partiklar som vi får i oss genom mat eller inandning. En uranpartikel som når exempelvis lungorna sönderfaller och avger radioaktiva alfastrålar. Dessa skadar celler och skapar kemisk oreda. Särskilt känslig för påverkan är DNA.
Enligt gängse ICRP-modell delas strålningen från en sådan uranpartikel i en dos som träffar ett inre organ i sin helhet, på samma sätt som vid högdosstrålning. Då strålningen fördelas på hela det inre organet blir dosen så löjligt låg att någon mätbar cancerrisk inte existerar.
– Hörnstenen i det här resonemanget är dosen. Hur mycket strålning kroppen utsätts för. Men den strålning som når in i kroppen via radioaktiva partiklar är betydligt farligare än den matematiska modellen för dos kan mäta. Modellen fungerar inte för lågdosstrålning.
En stor del av sina slutsatser hämtar Zimmerman i stället från ECRR (European Committee on Radiation Risk), en organisation som bildades efter ett möte med den gröna gruppen i EU-parlamentet 1998 för att föra fram ett alternativ till ICRP:s riskmodell. Enligt den förklaringsmodell som ECRR använder så fäster en radioaktiv partikel vid en specifik punkt i kroppen, exempelvis i lungan. När den efterhand sönderdelas frigörs alfastrålar. Alfastrålarna hinner inte långt, bara några cellängder bort, men de hinner skapa enorm förödelse bland de närmsta cellerna på sin korta väg. En ilsken partikel utarmat uran bombarderar gång på gång samma enskilda celler med alfastrålning. Eftersom cancer uppstår just på cellnivå, inte samtidigt i ett helt organ, finns det heller ingen lägre strålningsgräns som är ofarlig, menar ECRR.
Konsekvensen blir att den största skadan av ett utsläpp som det i Fukushima med tiden kommer från lågdosstrålning från små partiklar som sprids med vinden, i vattnet och i luften och sedan letar sig in i människors kroppar. Där ger de upphov till alla möjliga hälsoproblem, inte bara cancer och skador på arvsanlagen. Men med ICRP:s sätt att mäta kan dessa problem aldrig spåras till de radioaktiva utsläppen.
– Det som förvånar mig är att man fortfarande håller så hårt i livstidsstudien från Hiroshima och Nagasaki. Man har till stor del gissat kring vilka doser människor fick i sig vid atombomberna. Det råder stor osäkerhet kring vädret? Hur mycket gick upp i luften? Var stod de drabbade, vilket skydd hade de? Det är så många osäkra variabler att doserna man har beräknat är högst godtyckliga. Vid Tjernobyl däremot finns extremt bra data. Korrekt mätning av hur mycket radioaktivitet som föll ner på olika platser, hur höga halterna var i maten, dessutom finns pålitlig statistik över cancerfrekvenserna. All data finns, därför borde Tjernobyl vara en bättre utgångspunkt, eller åtminstone lika bra som Hiroshima/Nagasaki för att få fram en korrekt modell.
Varför går uppgifterna om skadorna efter Tjernobyl isär så extremt mycket?
– Det handlar om en massiv politisk propaganda. De ljuger om strålning och hälsa. År 2001 hölls ett internationellt forskningsmöte i Kiev, 15 år efter Tjernobyl. Många framstående ryska forskare deltog. Abel Gonzales från IAEA ställde sig upp inför alla och sa att ”vi vet att 31 dog, men mer vet vi inte” Sen reste sig representanten från WHO och sa ungefär samma sak. Man kan se på videon från mötet att det nästan blev upplopp i salen. De här ryska forskarna reste sig upp i ilska mot att någon kunde stå där och ösa ur sig politisk propaganda som går helt på tvärs mot deras 15 år av seriös forskning kring hälsoeffekterna efter Tjernobyl. Samma sak upprepades vid ”Chernobyl Forum” 2004.
Det finns en sammanställning från Ryssland som baserar sig på 5000 vetenskapliga rapporter. Där har man jämfört de mest utsatta områdena i Vitryssland, med andra områden i Ryssland som inte förorenats och jämfört data med hela regionen som helhet. Man kommer då fram till att Tjernobyl orsakat 985 000 dödsfall mellan 1986 och 2004.
Vem ljuger och varför?
– Skälet är till exempel att USA ska kunna fortsätta dumpa utarmat uran på människor runt om i världen. Det är ett material som Inget pansar kan stå emot. Men det drabbar veteraner och ovetande civila. Det drabbar de som bor i vindriktningen från kärnkraftverken, liksom nu människor i Japan. Kärnkraftsindustrin skulle inte överleva om de var ärliga, därför har man baserat strålskyddet på en felaktig modell.
Vad ska man göra åt det stora informationsövertaget som strålskyddsfysiker har?
– Man kan söka information via andra vägar, men det viktiga är att man tvingar dem att komma ut ur sina elfenbenstorn och träffa krigsveteraner från gulfkrigen. Låt dem åka till sjukhusen runt Tjernobyl.
Hur ser du på utvecklingen i Japan?
– Det pågår en desinformation och det närmar sig en punkt där det är kriminellt. Människors hälsa hotas av den felaktiga informationen de får. Det är inte bara en oskyldig pr-kampanj. Desinformationen kommer att göra att människor som kunde skydda sig inte kommer att göra det och därmed orsakas fler människors död.
 
Vad borde japanska regeringen göra?
– Det är en svår katastrof som drabbat landet och man måste ha medlidande och förståelse. Jordbävningen och tsunamin har förstört och stympat landet. Men man borde åtminstone utöka evakueringszonen. Människor som lever där det är kontaminerat måste få rätt information om det. Men det är inte lätt, det är en mardröm.
Emil Schön

Miljötidningen på Twitter: @miljotidningen

 

1 reaktion på ”"Strålskyddet är en skyddande image för kärnkraftsindustrin"”

  1. Stora delar av systemet (FN-organ, många forskare och organ som den franska vetenskapsakademin, en stor del av alla inlägg på webdebatter) tycker ICRP och världens strålskyddsmyndigheter ÖVERDRIVER effekterna av låga doser.
    En miljörörelse som ensidigt fokuserar på de “ryska” dödlighetssammanställningarna efter Tjernobyl och rapporterna från ECRR (=Busby) kommer knappast att anses trovärdig och seriös ens av seriösa miljöinriktade politiker.
    Har tänkt lite omkring döda efter Tjernobyl på webben som länkas till.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top