Tema Kemi: Alfred och Cecilia

Bland det läskigaste jag lärde mig på naturvetenskapen i gymnasiet var om de så kallade POP-ämnena. Persistent Organic Pollutions, som POP står för, är en samlingsbeteckning för ett gäng organiska, svårnedbrytbara miljögifter som på senare år återfunnits såväl hos isbjörnar i Arktis som i svenska barnkläder. Jag minns lärobokens oro över att dessa skulle kunna spridas till människor och barn och påverka våra reproduktionsorgan. Och att fenomenet då var så nytt att ingen hunnit finna någon lösning.
Krönika av Karin Jacobson
 
 
 

Arton år senare skulle man kunna tänka sig att POP-ämnenas tid borde väl vara förbi? Så ser det tyvärr inte ut. EU:s kemikalieförordning Reach, från 2007, hann som bekant bli rejält urvattnad innan den trädde i kraft. I Sverige visar Kemikalieinspektionens senaste uppföljning av miljömålet Giftfri miljö att målen är långt ifrån uppfyllda. De kommer inte heller att kunna nås till år 2020, bland annat på grund av en ökande konsumtion.
Själv lyckas jag numera ofta rätt bra med att förtränga POP-ämnena. De dyker bara upp i mataffären, och då har jag ett väl upparbetat system av skyddstankar som sätter in. Konservburkar motiveras med “det är ju inte så ofta”. Tomater från Italien, där jag brukar undra hur mycket nedgrävda sopor som finns i matjorden, köps in enligt devisen “små mängder gör inget”. Tanken på bromerande flamskyddsmedel från datorn motas bort genom ett beslut om att genast kolla upp det om jag någonsin blir gravid.
Men kanske är mina skygglappar även en konsekvens av att miljögiftsproblemet så sällan görs begripligt av dem som skulle kunna – media? Hur ofta visas det egentligen lättförståeliga tv-program eller skrivs artiklar som förklarar sambanden mellan dessa otympliga bokstavsförkortningar?
Tanken kom för mig när jag av en slump hamnade framför The second wave, en SVT-dokumentär om den nya våg av miljögifter som forskare funnit i levande organismer i Östersjön. Det berättas om hur sjöfåglar minskar i antal, gråsälens späcklager blir tunnare och abborrarnas äggstockar allt mindre. Orsaken misstänks bl a vara POP-ämnena, som i dag finns i plast, elektronik, uv-filter från solglasögon, vattenavvisande ämnen i kläder, förpackningar med mera, och så småningom når havet via avlopp och utflöden. Många av ämnena befaras vara hormonstörande, vilket i så fall skulle kunna förklara ökningen av bröstcancer och testikelcancer i länderna runt Östersjön.
Huvudperson i filmen är den unga gravida Cecilia, som bestämmer sig för att ta reda på hur mycket miljögifter hennes eget blod innehåller, samt vad som eventuellt överförs till den son hon bär, Alfred.
Slutet är minst sagt otrevligt. Resultaten visar att Cecilias blod innehåller 35 av de 49 äldre miljögifterna man letat efter, samt en mängd nyare, flourerade. Än värre är dock att Alfreds blod visar sig innehålla högre halter av vissa ämnen än Cecilias.
Minst lika läskigt som i gymnasiets lärobok alltså. Men samtidigt ett lysande exempel på att det faktiskt är möjligt att enkelt förklara detta komplexa miljöproblem för en bred allmänhet. Och kanske en väg att bilda opinion?
 
Karin Jacobson
Filmen om Alfred och Cecilia hittar du här