Tyst så in i havet

I ”Tyst hav” har Isabella Lövin genom enträget läsande av rapporter och besök på olika föreläsningar och sammanträden ända in i EU:s högkvarter lyckats komma den ekologiska katastrofen i haven på spåren.
 
Recension: Tyst hav – jakten på den sista matfisken,  Isabella Lövin, Ordfront förlag, 2007

 
Med längtan efter sammanhang och en stor portion envishet har Isabella Lövin skrivit boken ”Tyst hav” som på djupet beskriver oron i våra hav. En personlig bok om kampen att försöka få upp problemet på agendan. Hur medvetandegör man en fråga som ingen utom näringsfiskarna och fiskeribranschens organisationer kommer till tals i? Hon är förundrad över hur byråkrati kan ställa till så mycket problem eftersom ingen vill eller vågar ta ansvar, och ställer sig frågan om och om igen, vems är fisken?
Ålens kollaps
I Tyst hav presenterar Lövin fakta som slår en med häpnad om hur illa ställt det ser ut under ytan, det som vi inte märker och ser men som kan få oanade konsekvenser för övriga livet på jorden. Boken tar sin början i ålfisket där hon fått tag i en rapport om ålens tillstånd i de svenska haven. Ålbeståndet har under de senaste två årtiondena minskat med 99 procent! Varför fridlyser man inte ålen eller inför fiskestopp? Hur kommer det sig att trots att forskarna inte vet något om ålens fortplantning och vandring till Sargassohavet så tillåts denna skövling?
Haven och fiskebestånden har inte samma dignitet som annan naturvård och övriga ekosystem. Lövin skriver med cynisk humor om olika fakta som belägger att haven håller på att fiskas ut. Lövins tes är att det inte är miljöförstöring, växthuseffekt eller miljögifter som gjort att medelfångsten per tråltimma har minskat med 90 procent sedan 1982. Det är i stället de nya båtarna med avancerad teknologi som möjliggör rovdriften. Många arter förutom ålen är nära kollaps och bör bli fredade genom fiskestopp.
Kolonialism i fiskevatten
När fisken började ta slut runt Europas kust började exploatering av tredje världens fiskevatten. EU betalar småsummor för fiskeriavtal och kan sedan tjäna stora pengar på att ta för sig i de nya vattnen. De inhemska befolkningarna får sämre möjlighet till försörjning och deras små fartyg räcker inte till i konkurrensen. Hårdast drabbade är de länder som har fisket som enda resurs.
Den svenska fiskepolitiken är cynisk. Forskarna arbetar under Fiskeriverket som i sin tur sköter fisket som en tillväxtbransch. Ingen hänsyn tas till vare sig rekommendationer från EU och FN eller till vad miljödepartementet och Naturvårdsverket har att säga. Staten tillåter dumpning av fisk som inte ”duger”, antingen för att den är för liten, att kvoten är fylld eller att den är av fel art. Mängder av fisk fångas därmed i onödan när det lätt skulle kunna avhjälpas med bättre fiskemetoder. Hur påverkas vi som konsumenter av att problematiken inte tas upp? Hur kan man välja rätt när ingen information ges?
Galen fiskepolitik
EU:s fiskepolitik subventionerar fiskebåtarnas bränsle. Det gör att fiskare i tredje världen som får betala sitt eget bränsle måste sälja fisken till högre priser. För yrkesfiskare i EU lönar det sig att få en lite fångst även om det går åt mycket bränsle.
Lövin frågar sig hur vissa kan få exploatera haven på allas bekostnad? Några få tjänar pengar på politikernas ovilja att fatta beslut som gynnar alla. Men hon ser även lösningar på problemen. Det finns flera konstruktiva och lätta beslut för politikerna att fatta för att balansera havets bestånd. Marina reservat med fiskeförbud är ett sätt att ge fisken en skyddad zon. Man kan även förbjuda bottentrålning och dumpning och skärpa övervakningen av fisket. Fiskekvoterna behöver sänkas och forskningen släppas fri från Fiskeriverket.
Kim Corein

Twitter.com/Miljotidningen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top