MILJÖTIDNINGEN: Veckans Krönika: Kajsa Nerdal

“En tydlig majoritet säger sig ha klimatångest. Ungdomar jag träffar i jobbet säger glättigt, lite i förbifarten att världen kommer att sluta med att allting dör. Typ. Människan har förstört allt.” skriver Kajsa Nerdal som skrivit under “Föräldravrålet”.
 
 
Text: Kajsa Nerdal, som vrålar för Idde 5 år. Gymnasielärare och forskarstuderande, Uppsala.
 
 

Jag är förälder och jag har skrivit under ”Föräldravrålet” som jobbar för att
politikerna ska prioritera klimatfrågan. Föräldravrålet är ett inkluderande
upprop. Man behöver inte ha ett tidigare intresse för klimatfrågor, man behöver
inte bekänna sig till någon speciell politisk färg, man kan vara han, hon eller
hen. Man behöver inte ens vara förälder. Bara ha ett eller flera barn, födda eller
ofödda, vars framtid man vill värna om.
Framtidens klimathot är inget som undgår våra barn. I undersökning efter
annan visas att barn är oroliga för vad som ska hända i framtiden, inte minst i
klimatfrågan. De unga känner samma sak och en tydlig majoritet säger sig ha
klimatångest. Ungdomar jag träffar i jobbet säger glättigt, lite i förbifarten att
världen kommer att sluta med att allting dör. Typ. Människan har förstört allt.
Alla vet att klimatförändringarna är ett problem. Globalt sett är det ett gigantiskt
samhällsproblem där de negativa följderna får större fokus än lösningarna.
Ingen auktoritet har hittills, vare sig lokalt eller globalt, klivit fram och sagt
att problemet har högsta prioritet och vi tillsammans ska lösa det för att göra
det som står i vår makt för att ge uppväxande och kommande generationer en
framtid. Det finns ingen att luta sig mot i frågan. Ingen tar första steget att agera
på riktigt. Ingen låter en klimatvänlig politik hitta vägar som leder till effektiva
och slagkraftiga beslut. Ingen är modig nog att beträda outforskad mark. Vi
sviker våra barn, de unga står utan framtidstro.
Jag har länge haft klimatångest och förbannat politikernas klimatseghet. Nu när jag harengagerat mig i föräldravrålet har min ångest har avtagit. Många lyssnar på vårt
vrål.
Att känna att man försöker bidra till ett bättre samhälle är stort, men för min del
är min medverkan lika mycket egoistiskt betingad. Jag vill kunna stå rakryggad
och se min dotter i ögonen när hon med trots i blicken frågar vad jag gjorde för
att förhindra en klimatkollaps. Då ska jag tala om för henne att jag vrålade.