Sommaren som gått har för oss inneburit mer än sola, bada och piña colada. I egenskap av mobiliserare för Jordens Vänner var vårt främsta mål att engagera fler personer i föreningen och folkbilda om klimaträttvisa. Vi, och många andra ungdomar, reste runt från plats till plats, från söder till norr, för att nå människor som vill engagera sig i klimatfrågan. Projektet möjliggjordes genom stöd från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och innebar att unga gavs tillfället att engagera sig själva i miljörörelsen och inspirera andra till att göra detsamma.
Det blev en händelserik sommar. Resorna gick med gnisslande nattåg, alldeles för varma bussar och till fots i regn, blåst och sol. De tog allt från fyrtio minuter till ett halvt dygn. När vi kom fram möttes vi av olika syner varje gång. Nämforsen i sin floddal. Kalmarsund i skymning. Åkrar och ett litet samhälles lite slitna stationshus. Vi somnade ihopkurade i sovsäckar mot kylan och vaknade i en bastu. Kravlade oss ut i strålande sol, eller hällregn. Maten kokades på stormkök , ibland vid festivalernas lägereldar och ibland på parkeringsplatsernas asfalt. Måltiderna ackompanjerades allt som oftast av basen från någon spelning i närheten.
Dagarna spenderades vid vårt lilla bord, överbelamrat med broschyrer, gympapåsar, pins, QR-koder, flaggor och kartor. Det kunde nog se smått kaotiskt ut, men ingen kunde undgå vad vi stod för: “Climate justice now!”. Att stå där var inte alltid helt enkelt. Inledningsvis kändes nervositeten i magen. Störde vi festivalfirarna eller var i vägen där vi stod? Hämningarna släppte som tur var efter bara en liten stund. För det mesta var det mycket folk som flödade förbi oss, men några från flödet stannade ibland till och vi fick delta i engagerande, lärorika eller till och med provocerande samtal. Under vissa tider var det helt folktomt. Då hade vi varandra att snacka och skratta med.
Vi avhandlade de flesta ämnen, både smått och stort, vad vi gör till vardags, vilka filurer vi träffat under dagen eller vilket bär som är det absolut bästa. Vi fick möjlighet att prata om vår oro kring klimatkrisen och alla bra lösningar som finns. Flera gånger slirade konversationerna ut i poänglösa, men intensiva debatter.
Mobiliserarlaget besökte allsköns evenemang och festivaler: Pride i storstäderna, Trollhättans Fallens dagar, Urkult i Näsåker och reggaefestival på Öland. Vi träffade folk med helt olika livsstilar och erfarenheter, allt från hippies som bara ägde vad de hade på kroppen till småbarnsfamiljer med villa, volvo och vovve. En kvinna vi stötte på hade till och med helt lämnat samhället för tjugofem år sedan, för att leva i enlighet med de planetära gränserna.
Olika erfarenheter i livet förde också med olika erfarenheter av, och ingångspunkter till, klimatfrågor. Vissa brydde sig inte alls, men det var inte sällsynt att vi träffade andra som var aktiva i någon rörelse eller organisation. Många blev nostalgiska när de såg “Atomkraft? Nej tack”-knappen och förklarade att de hade deltagit i folkkampanjen mot atomkraft under 70- och 80-talet. Dessa var bestörta över regeringens nya atomkraftsvurmande, något de trodde var historia. Vissa hade aldrig hört talas om Jordens Vänner, medan andra redan var medlemmar. Några hade tidigare somrar stått där vi stod och pratat om samma klimatfrågor. I Trollhättans ovanligt brännande sol kom en entusiastisk medlem fram för att dela med sig av sina erfarenheter som mobiliserare och ge tips om hur man gör sig synlig i folkvimlet.
Vi kommer alla ta med oss olika små minnen från sommaren. Visst, att åka nattåg, att se vårt tält långsamt fyllas med regnvatten och att bada i en kall fors i all ära, men någonting hände när vi träffade andra. Andra som hade mobiliserat för Jordens Vänner. Andra som brydde sig om samma frågor som oss, oavsett om det var skogen, greenwashing eller en efterlängtad systemomställning.
Där, i mötet med andra som på sitt håll var aktiva i miljörörelsen, fanns något. Ett samförstånd och gemensamt mål. Efter samtalen sa de “Bra jobbat!” och vi kunde svara “Tack, detsamma”, och verkligen mena det. Oavsett om de inte ville gå med i Jordens Vänner, infann sig ett hopp och en tröst i vetskapen att det finns andra, många andra, som också tror på och kämpar för en bättre värld.
Om Miljötidningen
2023 kapade regeringen Informations- och kommunikationsbidraget som tidigare gått till stora delar av civilsamhället. Det förlorade stödet innebar att Miljötidningen – tidningen om och för Jordens Vänner – tvingades pausa. Men, tack vare Jordens Vänners projekt ‘Alla vinner på klimaträttvisa’ samt en hel del samarbete och mängder av ren envishet, släpptes under hösten 2024 ett specialnummer gjort av föreningens unga, ideella redaktion. Utvalda artiklar från numret går nu att läsa här på hemsidan! Trots att Miljötidningen i nuläget saknar finansiering för att ges ut kontinuerligt har den ideell redaktionen ambitionen att fortsätta ge ut tidningen i någon form.