112 september. Ser framför mig ett svenskt Orbanisatan där vi sitter innanför ett taggtrådsstängsel som ska utestänga klimatflyktingarna. Sverigedemokraterna med 20 procent av rösterna är Sveriges näst största parti. Då räcker det inte att S har några få procent mer. Lite roll kunde det ju ändå ha spelat, även om vårt stora socialdemokratiska <Arbetarparti> alltmer närmat sej de blå och till och med de bruna. Nu ska vi exportera vapen till Turiket, som skjuter mot kurder i Syrien – för att Sverige ska få inträde i NATO. Det känns som om en era nått sitt slut. Som sommaren i Tove Janssons Höstvisa.

Tänd våra ljus – det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.

Så slutar Gudrun Utas dagbok. Det är den 12 september 2022. Dagen efter det svenska riksdagsvalet. I efterordet skriver hon att allt efter det hon kallar för ’katastrofvalet’ blev så svart. Senare samma höst skickar hon dagboken till tryck för att hon, som hon säger, vill visa att ”vi ändå var några som gjorde något och kämpade”.

– Jag sprider den på mitt vis. Jag lägger den på parkbänkar och skriver ”till upphittaren från författaren”, berättar hon.

Hon möter mig med rullatorn vid Uppsala Centralstation. Det är en kall onsdag i mars. Jag ska först få intervjua henne om boken på ett café i närheten. Därefter ska vi promenera bort till Studiefrämjandet för att vara med på lokalgruppens medlemsmöte. Hur länge Gudrun varit med i Jordens Vänner Uppsala minns hon inte. Men samhällsengagemanget har alltid funnits med. Hon fyller åttio om några dagar och behöver rullatorn när hon går längre sträckor, men så länge den är med tycks det inte vara några problem att promenera tvärs över Uppsala. Så är hon också van att hålla igång. Som ung var hon med på blockader mot nya uranbrytning. Numera sitter hon på rullatorn på torget när hon demonstrerar.

Engagemanget måste hon fått med sig hemifrån tror hon. Åtminstone delvis.

– Syrran var engagerad i Folk till Folk. Brorsan är pykolog. Andra syrran jobbar med fredsfrågor. Mycket kommer nog från mamma. Folk kom och bodde hos oss när de behövde någonstans att bo. Det sprang mycket olika människor hos oss, berättar hon.

Som ung vuxen gick Gudrun med i Folkkampanjen mot kärnkraft och blev så småningom informationssekreterare i organisationen. Varför det senare blev just Jordens Vänner hon engagerade sig i berodde framför allt på att Folkkampanjen tynade bort. Men redan innan dess, under Folkkampanj-åren, hade hon delat lokal med Alternativ Stad, numera Jordens Vänners lokalgrupp i Stockholm. Sedan ett antal år tillbaka är det främst genom Jordens Vänners lokalgrupp i Uppsala hon är aktiv. 

Uppsala lokalgrupp

Det som känns mest skrämmande nu är det som händer med demokratin.

Det är en liten men tapper skara som träffas i Studiefrämjandets lokaler i Uppsala för att diskutera den närmsta tidens aktiviteter. De hade gärna velat bli fler, framför allt unga medlemmar, men tycker det är svårt att nå ut. Ändå har och fortsätter de att åstadkomma mycket. Tillsammans med en rad andra miljöorganisationer i staden har de under de senaste åren varit med och kämpat för en Återbruksgalleria i Uppsala. Nu finns förslaget med i kommunbudgeten. Genom åren har de också drivit en mängd cirklar av olika slag, bland annat en bokcirkel om Tim Jacksons bok ”Välstånd utan tillväxt”. Dessutom har de återkommande bokbord på biblioteket.

När Greta hösten 2018 satte sig utanför riksdagen för att strejka var gruppen snabba med att ställa sig på torget i Uppsala. I boken skriver Gudrun:

Någon vecka senare klev Sandra in på vårt medlemsmöte i Jordens Vänner Uppsala och sa: Jag är beredd att gå ut och sätta mig med detsamma. Så då gjorde vi det, Sandra, Göran och jag. Vi ordnade ett par plakat och satte oss på en bänk och bjöd förbipasserande på te och kakor. Vi blev fler och fler. Greta sa ”as long as it takes”, och satt kvar. Vi också.

Sedan dess har de fortsatt med klimatstrejkerna varje fredag. Klimataktion och Naturskyddsföreningen var snabba med att haka på. Vid de största globala strejkerna har de varit några hundra på plats. En vanlig fredag är de ett tiotal, samt klimatorkestern som alltid är med. 

I boken skriver Gudrun att klimatstrejken är hennes andningshål.

– Ja, där känner jag att jag gör något i alla fall. Vi lyssnade på Rockström som sa att ”det ni gör är bra”. Det var skönt att höra i alla fall, jämfört med alla som säger ”tror du att du räddar världen bara för att du inte flyger”.

Under pandemin uppmanades hon, som var över sjuttio, att inte träffa andra och kunde inte längre delta på klimatstrejkerna. En stor del av dagboken handlar just om känslan av att vara instängd och inte kunna delta. Att se nyhetsflöden fyllas med rapporter om skenande utsläpp och demokratier på tillbakagång utan att kunna göra något. När pandemin väl släpper finns känslan ändå delvis kvar. Världen har hunnit bli mörkare på två år.

– Det som känns mest skrämmande nu är det som händer med demokratin. Om vi ska bli satta i fängelse för att vi sätter oss ned med en skylt, säger Gudrun.

För många som kämpar för miljö och rättvisa har Gudruns bok förmodligen hög igenkänningsfaktor. Pandemin som förändrade förutsättningarna för att mötas. Känslan av sorg och hopplöshet efter valet 2022. Ilskan över de politiska besluten som går åt fel håll. Med tanke på allt den skildrar går det inte att beskriva boken som hoppfull. Ändå känner jag mig stärkt efter att jag har läst den. Uppfylld av en stark känsla av att inte vara ensam. Att vi är många som delar känslan av hopplöshet, maktlöshet och önskan att kämpa. Av att vara mänsklig. Och det i sig är på något sätt hoppfullt.

Vill du engagera dig?

Lokalgruppen i Uppsala blir gärna fler! Du når dem på uppsala@jordensvanner.se, på Facebook, gruppens egen hemsida eller på sidan Hållbara Uppsala. Kontaktuppgifter till alla våra lokalgrupper hittar du här.taktuppgifter till alla våra lokalgrupper hittar du här.