Varför jubileum?

Något jubileum borde inte ha behövts, men det gör det och inte av nostalgiska skäl. Efter andra världskriget fanns svenska planer på egen tillverkning av kärnvapen. Några sådana blev det aldrig, däremot så småningom tolv kärnkraftreaktorer för elproduktion. Redan från början visste man att det var en farlig teknik och den första stora olyckan, i Harrisburg 1979, visade tydligt vilka risker som fanns. Två pumpar slutade fungera, radioaktivt vatten tryckets ut i en flod och 200 000 människor evakuerades och reaktorn var nära en härdsmälta…

Under den här tiden uppstod en stor folklig opposition i Sverige. Den kom från nya ideella rörelser, bland annat Stoppa kärnkraften, och växte sig stark i konsten, bland musikgrupper och inte minst har nog revyn med Tage Danielsson om sannolikhet för att Harrisburg kanske har hänt bitit sig fast hos oss som var med då. Se den! Bland riksdagspartierna rådde delade meningar om utbyggnad av kärnkraften och en lösning blev en folkomröstning. Utgången av en folkomröstning var osäker och (s) skapade linje 2 (som varken var ja eller nej men lite si och så – Tore Berger som bl.a fanns med i Blå Tåget och Gunder Hägg). Därmed splittrades opinionen.

Vid folkomröstningen i mars 1980 fick linje 2 flest röster och Linje 1 och Linje 2, som hade samma text på röstsedelns framsida, tillsammans ca 60 procent av rösterna. Alla tre stod för avveckling men bara linje 3 med tidsgräns på 10 år. Utslaget i omröstningen innebar att man byggde ut tio reaktorer till tolv. Idag har hälften lagts ner men det beror på att de är så gamla att en upprustning till nya säkerhetskrav gör dem olönsamma. Sex gamla reaktorer körs fortfarande.

Det gamla är glömt

Vid tiden för folkomröstning var det en spridd kunskap att kärnkraften är farlig och att slutförvaret av det använda kärnbränslet inte har fått någon lösning. Sedan tillkom en härdsmälta i Tjernobyl 1986 och en i Fukushima 2011. Den i Tjernobyl gav radioaktivt nedfall i mellansverige, renkött var radioaktivt liksom svamp, bär och insjöfisk. För de flesta av oss har en utbyggnad med ny kärnkraft setts som helt orealistisk, med en folkomröstning som tydligt talat om avveckling, med den stora risken för radioaktiva utsläpp och en kostnad för ny kärnkraft som är mångdubbel mot energi från sol och vind.

Men idag vill SD och tidöpartierna satsa på kärnkraft ändå. Den utgör ingen lösning på klimatkrisen eftersom det tar alldeles för lång tid att bygga ny kärnkraft. Och slutförvaret är fortfarande olöst. En stor del av Sverige kan bli ödelagt vid ett reaktorhaveri eller ett slutförvar som inte fungerar som tänkt.

Framtiden

Med de politiska planer som finns är behovet stort av en förening som Falu miljögrupp – stoppa kärnkraften. Vi hoppas på nya engagerade krafter i föreningen.

Efter nyår drar vi också igång två studiecirklar tillsammans med Studiefrämjandet. Den ena fortsätter spåret att kritiskt granska kärnkraften, Kärnkraftens 10 omöjligheter; 3 träffar, den andra – Hållbar energi tillsammans – ska handla om småskalig produktion av energi, kanske i lokala energigemenskaper. Här finns ett studiematerial som bland annat Jordens Vänner varit med och tagit fram. Anmälan till Studiefrämjandet i Dalarna. Cirklarna körs i Studiefrämjandets lokaler i Falun.

Några citat från föredragshållarna/bildtexter

Jan Lindholm pekade på att politikerna ljuger, bland annat Ebba Busch när hon påstår att kärnkraften är fossilfri. Alla livscykelanalyser visar att kärnkraften ger utsläpp av växthusgaser. Det finns två olika sanningar, en som forskningen står för och en helt annan som politikerna för fram.

Lindholm har varit 30 år som förtroendevald, först i Falu kommun, sedan riksdagsledamot för MP 2004 – 2018, och där drivit frågor om kärnkraftsavveckling.

Johanna Deinum tog upp ett stort antal radioaktiva ämnen som finns i processen med kärnkraft och sluförvaring. I utbränt uran finns ca 30 procent U-235 kvar. Det är High Level Radioactive Waste som måste kylas i minst 30 år. Det innehåller cesium, plutonium, strontium och uran, en del i gasform. Vi har sett en dramatisk ökning av använt kärnbränsle och det ökar hela tiden med fortsatt drift, utan att någon säker metod för slutförvar har presenterats. Att riva gamla kärnkraftverk med radioaktiva rester är också en process på minst 20 år.

Först lagras det utbrända i vattenbassänger vid reaktorn, sedan i minst 30 år i ett mellanlager, Clab i Oskarshamn. Efter 10 år avger det utbrända 20 gånger en dödlig helkroppsdos. Driftkostnaden är 170 Mkr per år, en stor del är personalkostnader. Sedan till slutförvar. Slutförvaret kräver också effektiv kylning, om inte kan vattnet i bassängen koka bort, vätgas bildas och det är risk för explosion och spridning av radioaktivitet över stora områden. Transporterna mellan reaktor, mellanlager och slutförvar utgör också riskmoment.

Deinum ser mellanlagren som den stora säkerhetsrisken, globalt finns de utspridda på många platser, med krig, terrorattacker och elavbrott är riskerna stora.

Denium är docent och fil doktor i biokemi och biofysik.

Göran Bryntse pekade på att kraftindustrin alltid har överdrivit prognoserna för energibehov. På 70-talet angav man 250 TWh, det blev bara 150. Nu är vi nere i 135 TWh. De främsta experterna finns på Stanforduniversitetet. De har beräknat att den totala kostnaden för kärnkraft är 2,3 – 7,4 gånger kostnaden för sol och vind, räknat per producerad kWh. Byggtiden är 5-17 gånger längre och utsläppen av växthusgaser mellan 9 och 37 gånger högre, då inkluderas bl a gruvåterställning och avveckling. Beräkningarna för hur länge kopparkapslarna i slutförvaren håller har reviderats av Sveriges främsta expert på korrosion Christofer Leygraf. Han har visat att de kan börja läcka efter 100 år, inte 1000 gånger längre som Svensk Kärnbränslehantering angett! Forsmark är också helt olämpligt för ett slutförvar, nära ett kärnkraftverk och i ett urberg som inte alls är så säkert. Ett kärnkraftverk i drift släpper också ut radioaktivitet. Barnleukemi ökar påtagligt bland barn som bor nära reaktorer.

Bryntse har suttit i Energimyndighetens styrelse, tills nyligen ordförande i SERO, organisation för de små energiproducenterna, varit ordförande i Milkas, Miljörörelsens Kärnavfallsgranskning, varit ordförande i europeiska miljörörelsens sekretariat för kärnkraftsavfall och vice president i EREF, European Renewable Energies Federation.

Lars Broman berättade om hur Falu miljögrupp kom till, om framväxten av Miljöförbundet, nu Jordens Vänner. Han berättade också om intrigerna bakom folkomröstningen. Idag är det samma sak: först ska man öka utsläppen för att sedan kunna minska dem.

Broman har doktorerat i kärnfysik, varit professor i fysik vid Högskolan Dalarna, startade SERC, Centrum för solenergiforskning i Borlänge 1984.

Vill du engagera dig?

Falu Miljögrupp blir gärna fler som engagerar sig! Du hittar alla kontaktuppgifter till våra lokalgrupper här.