En gång i somras, i ett samtal med min vän, sa vännen att hon inte kan tänka sig något värre än en heldag i skogen. Jag kunde genuint inte förstå vad hon menade. Det måste ha skett ett missförstånd. De kommer säkert kunna reda ut det där, min vän och skogen. De behöver kanske bara ge det lite tid?
För mig har relationen till naturen alltid varit självklar. När jag och min bror var små, släppte vi tillsammans med pappa tillbaka de små åkergrodorna som vi följt sedan de var yngel i den närliggande dammen. Mamma lärde oss att gulsparven sjunger “En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu”.
I dikten ”I ungdomen” av Gustaf Fröding förkroppsligas förhållandet till naturen av känslan av den sprudlande första kärleken.
Det glittrar så gnistrande vackert, i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar, och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.
En sensommardag i början av min praktik på Jordens Vänner får jag nöjet att prata med Nils Hydén. I tjugo år arbetade Nils som miljöbrottsspecialist hos polisen. Han är också en av experterna i Artdatabankens rödlistekommitte för fjärilar och har i trettio år kämpat för att skydda skogar, ängsmarker och biologisk mångfald. Sedan ett tag tillbaka är Nils också medlem i Jordens Vänners skogsutskott, som bara det senaste året drivit närmare 200 juridiska processer för att skydda avverkningshotad gammelskog.
Hur vi behandlar andra varelser och skog definierar oss som människor
Vi skulle setts på en inspirationsdag i skogen, men mötet blir istället digitalt. Precis som för mig har Nils engagemang för skog och natur funnits där sedan barnsben. Han berättar att det först växte fram genom intresset för fjärilar. Mitt i samtalet om skog, fjärilar och naturvård kan Nils inte hålla sig längre utan tar med datorn ut och visar sin omgivning. Ängar som slagits för säsongen sträcker sig långt bort och maskiner som håller på att ställas av inför vintern skymtar framför en rödmålad lada. Jag lutar mig fram över skärmen och lyssnar ivrigt. Nils berättar att han och hans kusin hjälps åt att hålla efter ängarna och att de nu har kvar att slå en vägren där en särskilt sällsynt nattfjäril trivs. I tjugofem år har de vårdat ängarna och sett hur fler och fler arter börjar göra sig hemmastadda. För Nils är det en självklarhet att vi bör leva med naturen och inte emot den.
– Hur vi behandlar andra varelser och skog definierar oss som människor, säger Nils.
Senare samma vecka är jag ute på en promenad i mina hemtrakter i Skåne. De första tecknen på höst börjar ge sig till känna och jag går längs ett cykelspår i Lund. Luften är fuktig och kylig, men solen står på och har lurat ut mig. Jag är omgiven av spröda gröna åkrar och gult vissnade gräsmarker. I horisonten syns en rad av små pilträd. Plötsligt hör jag en bekant fågelsång. “Vem är du?”, hinner jag tänka innan jag fick syn på en liten brun fågel som försvann in i snåren. Det är en tjattrande, ivrig och kaotisk sång. I den klotrunda lilla kroppen bor ett visslande fyrverkeri. Det är min favoritfågel, gärdsmyg, en liten fågel med mycket karaktär och en stjärt som står rakt upp. Jag minns Nils ord, hur vi behandlar andra varelser och skog definierar oss som människor. Jag tänker på gärdsmygen som min nya kompis.
Det ligger verkligen i något det Nils säger. Utan våra relationer till andra människor och till naturen är vi inte mycket. Allt är sammanlänkat, det är så det fungerar i ett ekosystem. Så även för människor och natur. Att påminnas om det skapar en ödmjukhet inför tidigare och kommande generationer. Nils fortsätter berätta om arbetet på sina egna marker. De använder slåttermaskiner för att hålla efter ängarna och han berättar att det ger perspektiv på hur intensivt arbetet varit förut.
– Man får stor respekt för våra förfäder som slet ut sig totalt med allt manuellt arbete, säger Nils.
Det är samma i skogarna. Med maskiner och teknik har arbetsskador minskat och utvecklingen har så klart fört med sig mycket positivt, men med mekaniseringen kommer också problemet med storskaligheten. Det går att avverka mycket större områden i snabbare takt. Under vårt samtal berättar Nils att de flesta som jobbar inom handläggning och skogskonsultation under sin utbildning drillas i produktionstänk. I skogsvårdslagen står det att produktion och miljö ska väga lika, men det finns nästan inga juridiska verktyg i själva lagen för att åstadkomma det.
– Det går inte ihop, man bara suger ut råvarorna och sen så sticker man, och dessutom till mycket låg lönsamhet, berättar Nils med upprörd röst.
Samtalet leds in på en av de stora aktörerna, skogsbolaget SCA som tidigare i år utropades som vinnare av Svenska Greenwashpriset. Nils berättar att han själv röstat på SCA.
– Jag tycker att de beter sig på ett sätt som är skräckinjagande, menar Nils
Under en ruskigt vintrig dag läser jag nyhetsartiklar om hur SCA för en aggressiv dialog mot klimataktivister som protesterar mot deras utarmande verksamhet. Talespersoner för SCA förlöjligar aktivister och avfärdar dem som gapiga kvinnor i ylletröjor som “skriker och hänger i maskinerna” utan varken mål eller motiv. Det börjar brinna i mig. Under 70-talet var min mormor en sådan där gapig kvinna i ylletröja och jag kunde inte vara stoltare över att föra arvet av klimataktivism vidare. Det är vi som förändrar världen. I samtalet med Nils är det så tydligt. Ideella engagemang och frivilliga inventerare är skogens enda hopp när alla skogliga institutioner endast har ett mål i sikte: råvaruproduktion. Skogsstyrelsen har kapacitet att granska mellan 1-2% av alla anmälningar som kommer in, de har 6 veckor på sig att hinna titta på ärendet, och Nils upplevelse är att bolagen stressar och jäktar för att få klartecken inom de 6 veckorna. Nils frågar sig vilken annan myndighet som fungerar så?
-De enda spärrar som finns, det är de ideella krafter som försöker bromsa det här, föreningar som Jordens Vänner, Birdlife, Naturskyddsföreningen, Skydda skogen och några till, berättar Nils.
För att uppnå förändring och få folk att förstå hur viktiga de här frågorna är, behöver vi inte bara öka kunskapen utan även stärka relationen till naturen. I takt med att skogen får mer utrymme i media och föreningar och aktivister börjar samarbeta allt mer i skogsfrågan, börjar det gro ett litet frö i mig. Det tycks finnas en liten grön gnista. Jag frågar Nils om hur vi ska få fler att engagera sig för skogen och miljöfrågor. Kanske måste vi börja redan i tidig ålder menar Nils. Vissa behöver bara lite hjälp på traven att fascineras av naturen och hur allt hänger ihop. Trots att Nils ägnat omkring 60 år åt fjärilar lär han sig nya saker hela tiden. Han beskriver att en känsla av förundran och ödmjukhet är en förutsättning för att inse att vi måste vårda det vi har runt omkring oss.
De enda spärrar som finns, det är de ideella krafter som försöker bromsa det här
Jag tänker på samtalet med Nils när jag senare under året, en sen novemberkväll går på en föreläsning av skogsbiologen Sebastian Kirppu. Han pratar om skogen som man pratar om en nära vän. Han liknar trädens relationer vid mänskliga. “Ni vet hur det känns när man blir lämnad?” Han beskriver det enorma sår som uppstår när en relation tar slut. Jag känner själv igen känslan, allt gör ont och det är helt ofattbart att livet ska fortgå som om ingenting har hänt. Men så småningom smyger sig hoppet på, utan förvarning. Ett leende letar sig fram när två tonåringar håller hand i en busskur, man kan lyssna på “Till slutet av augusti” av Moonica Mac utan tårarna pressar sig fram, och man blir kompis med en gärdsmyg. Tiden läker alla sår. “Och det är precis samma i naturen” säger Sebastian. En skog kommer att återhämta sig, den bästa restaureringsmetoden är tid. Vi är gjorda för att ha grönska omkring oss. Även Nils vittnar om naturens, näst in till magiska inverkan på oss.
-Sekunden jag kliver ur bilen när jag kommer ut hit till mina ängar så infinner sig lugnet. Vi människor behöver en levande natur, där vi kan fascineras, där vi kan titta ner på marken eller se något fladdra förbi, känna dofter och använda alla sinnen. Det kan till och med den värsta skogsmarodör förstå, säger Nils
Vi människor behöver en levande natur, där vi kan fascineras och använda alla sinnen.
Tänk om vi alla, emellanåt, kunde tänka på naturen som vår första kärlek. Som Fröding gjorde. På ett sätt är den ju ändå det. Den kommer alltid finnas där i någon form, även om vi kanske inte förstod där och då hur vi skulle ta hand om den. Vi är materiellt och emotionellt beroende av naturen vare sig vi vill det eller inte. Och det finns en något fint i det.
Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
— i vem? — ack i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
Jag tror att vinden bär ett budskap om förändring. Kanske handlar gärdsmygens sång om det, bara vi lyssnar tillräckligt noga. Kanske knoppas hoppet när våren närmar sig. Kanske finns det en grön gnista i oss alla som bara legat i dvala.
Läs mer
- Altinget: Därför JO-anmäler vi Skogsstyrelsen
- Altinget: När skogen försvinner rasar samhället
- Altinget: Dags att staten tar ansvar för skogsskadorna
- Skogsföreningen i Ale: Skogen är värd att kämpa för
- Krönika: Pappersmuggarnas samhällsbärande roll
Vill du engagera dig?
Om författaren: Julia Harlenbäck Frithiof är humanekolog och en av Jordens Vänners klimatinformatörer. Hösten 2025 gjorde hon sin praktik på Jordens Vänners kansli i Göteborg.