I trappor och korridorer släntrar människor förbi och från Världsbiblioteket i källaren sprider sig en varm doft av nylagad mat. Solidaritetshuset i Stockholm sjuder av liv, ikväll ska det vara seminarium här och det ska bjudas på soppa och bröd. Kvällens gäster är Anabela Lemos, mottagaren av årets Per Anger-pris – svenska regeringens pris för demokrati och mänskliga rättigheter – samt klimataktivisten tillika hennes son, Daniel Ribeiro. 1998 var de båda med och startade Jordens Vänners partnerorganisation Justiça Ambiental ( JA!) – en av de allra första miljö- och klimatorganisationerna i Moçambique.

Tidigare under dagen möts vi i ett litet konferensrum i det gamla huset från sjuttonhundratalet, båda är trötta efter två veckor av uppmärksamhet i samband med prisutdelningen. Daniel Ribeiro lägger sig på soffan längs väggen och sluter ögonen. Anabela Lemos börjar berätta om organisationens roll i en komplex värld:

– Moçambique är ett av tio länder i världen som påverkats mest av klimatförändringar. Det har varit torka, översvämningar, stormar. När vi startade JA! bestämde vi oss för att fokusera på gas och kol, i och med att våra ledare tycker att utvinningen ska öka.

Hon berättar om hur JA! vill visa på alternativa lösningar både gällande klimatet och rättighetsfrågor. En nyckel för Moçambique säger hon, är strategier för matsuveränitet och ett hållbart jordbruk, framförallt för att nästan 70 procent av landets invånare lever på landsbygden och är direkt beroende av naturresurserna från markerna.

– Alternativ är egentligen enkla att få till här, agroekologi och agroskogsbruk (metoder att bruka jorden utifrån perspektiv på social och ekologisk hållbarhet, reds. anm) är till exempel två vägar för att stötta samhällen och skapa försörjning.

Anabela Lemos pekar dock på många makthavares rädsla för att fasa ut fossila bränslen och satsa på förnybara energikällor. Hon poängterar att det finns många andra länder där detta är svårare att genomföra.

– I Moçambique behövs inte fossila bränslen. Vi kan utvinna energi genom sol och vind. Omställningen kan starta här och bli exempel för resten av världen.

Hon säger att ett av de största hindren för att uppnå ett starkare klimatarbete i Moçambique är att regeringen tycker sig ha rätt att utvinna fossila bränslen på samma vis som man gjort i västvärlden.

Utsläpp behöver inte korsa några gränser för att ta sig runt

– Det enda vi gör är att öka utsläppen globalt, utsläpp behöver inte korsa några gränser för att ta sig runt. Man tror att man utvecklar landet, men i själva verket blir allting bara värre.

Förutom att utsläppsminskningen går långsamt, finns ett problem som gör kampen för klimaträttvisa ännu svårare: Fossila företag vill i allt högre grad se ut som om de är i framkant i arbetet för klimatet. Anabela Lemos berättar om hur det dyker upp fler och fler snabba lösningar, där utsläppsrätter är ett exempel.

– Det förflyttar bara problemet och pengarna från ett land till ett annat. De här företagen tillåts inte bara utvinna gas, de säljer även koldioxid och planterar skog. Man försöker minska utsläppen samtidigt som man motverkar samma mål.

Och klimatfrågan är just global. Att rikare länder med stor industri har ett större historiskt ansvar för att agera i klimatfrågan är självklart för Anabela Lemos.

– Ingen ska behöva be de rikare länderna om vad de ska göra, de ska helt enkelt ta ledning i arbetet för ett bättre klimat.

Hon exemplifierar med de svenska pensionsfonderna, att det vore enkelt att reglera dessa så att de inte investerar i verksamheter som bidrar till utsläpp, miljöförstöring och kränkningar av
mänskliga rättigheter. En sådan förändring skulle inte leda till minskat ekonomiskt kapital, istället säger hon att vinsten skulle öka. När en verksamhet är rättvis och hållbar tycker människor att det är bra, något som leder till både ökad inkomst och ökad klimaträttvisa.

JA! och Jordens Vänner har varit partnerorganisationer sedan 2016. Anabela Lemos nämner vikten av det pågående arbetet med ett FN-fördrag för företags ansvar för mänskliga rättigheter som de båda organisationerna jobbar på tillsammans med ett stort antal andra civilsamhällesaktörer och politiker runt om i världen.

– Det handlar inte bara om att vi får ekonomiskt stöd från Jordens Vänner, det är en ömsesidig relation där vi är partners som tänker på samma sätt kring kampen för klimaträttvisa.

Anabela Lemos tror att gräsrotsaktivism och uthålligt förändringsarbete är vad som skapar varaktig skillnad. Att omställningen ligger i att olika röster får komma till tals och att unga nu
mobiliserar i stor skala för den gemensamma framtidens skull. Hon ser Per Anger-priset som en bekräftelse på att arbetet för klimaträttvisa hamnat högre upp på samhällsagendan.

– Jag ser inte så mycket hopp framför mig, men tillsammans skapar vi det. Förändringen sker långsamt, dag för dag.